Björn Landströms blogg

Min vän Lars Lundgren och jag gick längs Unter den Linden på tyska återföreningsdagen den 3 oktober 1990 och pratade om vad man om tio och tjugo år skulle sakna från gamla Östtyskland. Vi var ju mycket medvetna om allt som inte var bra men tänkte att det kanske fanns positiva saker, kanske en större närhet mellan människorna i öst än i väst?? Men vi tvivlade också på det.

Fredrik Persson- Lahusen skriver i Aftonbladet 3 augusti om Katrin Hoyers ”Beyond the Wall. East Germany, 1949 – 1990”. Han skriver: ”Det enda missnöje Hoyer erkänner är materiellt; som om det främst var fula jeans och sunkiga surrogatprodukter som skapade vantrivsel. Hon är ointresserad av dem som i ord och handling strävade efter ett friare samhälle. Konstnärerna och författarna skymtar knappt förbi, stökiga punkare syns inte alls och skildringen av den organiserade opposition som uppstod under 1980-talet är snål och schematisk.”

Till saken hör att Hoyers bok har blivit mycket uppskattad i den anglosaxiska världen men mindre i landet som det handlar om – DDR eller Östtyskland som det kallades i Sverige långt fram på 1980-talet. Hoyer vill egentligen återupprätta de människor som levde i DDR och som i många fall fick det sämre under åtminstone årtiondet efter Murens fall 1989.

Det är svårt att framhålla positiva saker, som tex barnomsorg och låg arbetslöshet, utan att betona vad Stasi och i praktiken förbudet att lämna landet innebar. Persson-Lahusen menar att Katja Hoyer brister där.

Thomas Brussig har i ”The short end of the Sonnenallee” beskrivit vardagen för unga människor i DDR, både den nära påfrestande övervakningen och längtan efter andra ungdomar precis som för ungdomar i andra länder. Brussigs humor är både medkännande och kritisk och kanske ger hans bok nån sorts svar på frågan om saknaden.

John Ajvide Lindqvist skriver om 14-åringar i sin senaste bok ”1985”. Med hjälp av att en annorlunda varelse dyker upp så gestaltar han gemenskaper som luckras upp, krossas och möjligen återuppstår som tillvaron kan vara för en 14-åring. Lindqvists fångande av den kognitiva nivån hos barnen (några 10-12-åringar finns också med) är skicklig och antagligen baserad både på introspektion och lyssnande.

För en del i den åldern kanske tillvaron ter sig som ett kontinuum, allt bara fortgår utan reflektion och den där förändringen som kommer för andra skjuts upp, några år eller ett helt liv.

Elitidrotten är destruktiv tycker Torbjörn Tännsjö (podden Cvejman 2023), några få lyckas, de andra sliter hårt och många får bestående kroppsliga skador. Jag vet inte om han har rätt men påståendet bör funderas över, och kanske undersökas.

Jag vet i alla fall att min 14-åring var en idrottsman. Naturligtvis inte elit men väl så pass bra att tävlingar kunde ha en mening, att komma etta var inte det vanligaste, men att anstränga sig för en stund och få något sorts resultat.

Flit var inte min styrka, träningen skulle hållas inom rimliga gränser, ett träningspass var gott och väl under timmen. Alltså blev de korta tävlingarna mina favoriter. Jag läste Waldemar Hammenhögs ”Sven skidlöparen” (1945) och förundrades över uthålligheten. Själv drev jag runt på Smedby AIS´ idrottsplats i Norrköping och stötte kula, hoppade längd och stundom sprang 100 meter med min kompis Gert Furumalm. Han var något mer uthållig än jag, till de korta distanserna la han terränglopp och 800 meter på bana.

Under det beryktade året 1968 gjorde jag 60-talet tävlingsstarter i Norrköpingsmästerskap, Ungdoms-DM, Skolmästerskap på Djäkneparksskolan och även fotbollsmatcher och ishockeymatcher. Mina resultat var hyfsade men inte mer, 4.71 som Norrköpingsmästare i längdhopp och distriktsmästare i den ovanliga och numera försvunna grenen stående höjdhopp (1.25). Så jag fick känna på vinstens njutning och kan förstå vinnarens glädje men också uppleva det efemära.

Inga tävlingar fick mig att kämpa och slita lika hårt som mot min pappa Sven. Vi spelade bordtennis på ett litet bordtennisbord i vårt lilla hobbyrum och matcherna var jämna (jag hittar en anteckning att han leder med 57 mot 35 i vunna matcher). Vi blev ofta osams, skrek åt varandra, ”bondtur med kantbollar”, ”fusk”. Jag gick nedför trappan i lägenheten på Albrektsvägen, mamma som var i köket sa ”å vad ni bråkar”.

Hur stilla var då inte träningspassen i Vrinneviskogen med Gert. Vi sprang några kilometer, tog tid, lyfte stockar och satt långa stunder på marken och pratade om träningar och tävlingar, mest om andras ansträngningar. Jag minns de stunderna fyllda av lätthet, just då inte olidlig.

”Vänligheten” av John Ajvide Lindqvist: Skräcken har transformerats till folkhemsmiljö ännu tydligare än i hans tidigare böcker. Fångar en samtid som ter sig rättmätigt osäker.

”Klara och solen” Kazuo Ishiguro: en robot med större empati än människorna men också en hopplös sak. Vi får lära oss leva med varandra utan robotar och algoritmprogram.

”Som har inget redan hänt” Niklas Rådström. Om att överleva akut myeloisk leukemi (AML) via benmärgstransplantation. En patografi att andas med.

”Alla tvättar händerna” Emma Frans: Att vara professionellt upptagen dag ut och dag in med coronavärlden under det första året. EF håller kursen och hanterar drifterna till panik och liknöjdhet.

”En uppblåst liten fittas memoarer” Aase Berg: Ordkonstnären blir ovanligt personlig men ändå vet man inte riktigt.

”Om snö och guld” Inger Edelfeldt: Berättar omständligt om ett barns tankar, en mäktig berättelse växer fram.

”Skymningstid” Henrik Bromander: En av våra största författare som fångar samtidskänsla och inte drar sig för det låga med ett i grunden humanistiskt synsätt.

”Flocken” Johan Anderberg: Begärde ut mejlväxlingarna från Folkhälsomyndighetens inre kärna och gestaltar den svenska coronastrategin som får sig en långt om länge framväxande besjungare.

”Ljusnan du mörka” Lars Lundgren: Folkhemska noveller oftast över gränsen till vad som brukar kallas verklighet. Några av novellerna kvardröjande orosmoln.

”Konferensen” Mats Strandberg: Jag förstod att konferensandet rymde en mörk hemlighet, här blir den monstruös.

”Tills alla dör” Diamant Salihu: Kanske vi kommer ganska nära en viktig förklaring till våld kopplade till kriminella gäng; övergivna barn. DS har gjort ett omfattande intervjuarbete och hållit den egna moralismen i strama tyglar.

”Palliativsamhället” Byung-Chul Han: Tredje boken till svenska av den sydkoreanske filosofen. Också en samhällsbetraktare och analytiker med ett uttryckfullt språk.

”Brinn mig en sol” Christoffer Carlsson: Svenska moderna deckare är ett moras av vardagsliv utan kraft och insikt. CC är ett av få undantag (liksom Liza Marklunds oväntade återkomst till att skriva något bra ”Polcirkeln”).

”En svart mans anteckningar” James Baldwin: en återutgivning från 1955. Kampen med andras och den egna rasismen direkt från källan.

”Pandemier” Amina Mansoor: väldokumenterad vetenskapsjournalistik, pedagogisk skicklighet och ett återhållet temperament. En bok om coronaåren som få andra.

”Eufori” Elin Cullhed: Om Sylvia Plath som i ECs bok framstår som en så mycket vanligt besvärlig småbarnsmamma med en oförstående make och bristen på kontakt med andra vuxna.

”Empire of pain” Patrick Radden Keefe. Läkemedelsbolag som utvecklar viktiga mediciner och undanhåller biverkningar, ett imponerade bakgrundsarbete och en historieskrivning av 50-och 60-talets USA (recenserad av mig i AllmänMedicin 4/21).

”Trion” Johanna Hedman: Reminiscenser från en ungdom som upptar större textvolymen och kontrasteras mot en minnets sorg.

”Svar till D” Wera von Essen: En författare som gör sitt liv till litteratur och gör skäl för ordet autofiktion. I sin tredje bok fortsätter hon visa närhet till sig själv och finna gestaltning.

”Barndomsbrunnen” Göran Greider: Just i detta nu kan vi på twitter och Instagram följa Greiders väg hem från sjukhus där han tillbringat stor del av detta cytostatikabehandlingsår. Åter en patografi, rättframt berättad.

”Vackra värld, var är du” Sally Rooney: Författaren bedriver isolerad självterapi och återupptäcker brevromanen efter sina framgångar med de två första romanerna om relationer mellan unga människor. Skriver med en närvarokänsla som påminner om Karl-Ove Knausgårds.

”A andra tankar” Katarina Frostensson: Försöker återvinna sin poetiska brio efter åren med makens fall från kulturens inneplats. Märkliga utfall mot alla och envar som tar loven av de poetiska försöken.

”Två pistoler” Klas Östergren: två unga människors försök att komma till rätta med varandra mästerligt skildrat och berättad av överstallmästare Munck. Som vanligt hos KÖ återstår en känsla av att vi inte fått veta allt och att det så ska vara.

”Nu” Lars Andersson: En berättelse om en träaktig ensamvarg som växer ut till nya möjligheter av en oväntad grannkontakt.

”Löpa varg” Kerstin Ekman: människan som tagit sig alltför stora rättigheter, en gammal jägare rannsakar sig själv, upptäcker vad han förträngt och inser sin begränsade förmåga. Sällan har KE varit så koncentrerad och lyckats formulera ett författarlivs erfarenheter.

”Shutdown” Adam Tooze: Ekonomen AT tar itu med coronaårets ekonomiska konsekvenser och tycks ha hela världen i sin hand i siffror, grafer och citat från alla dem som har ekonomiskt inflytande. Åter tycks ”whatever it takes” vara ordet som styrt ekonomiskt stöd, nåja åtminstone 2020 och 2021. Sen får vi se.

”Den dagliga rapporteringen av antalet döda i covid-19, men inte av det betydligt större antal som dagligen avlider av andra orsaker, riskerar dock att ge människor en alltför smal bild av verkligheten. Risken finns också att man missar att rapportera om de enorma konsekvenserna som coronarestriktionerna medfört för ohälsa och dödlighet av andra orsaker, och att det dagliga räknandet av döda i en enskild sjukdom leder till att all den vetenskap, filosofi och beprövad erfarenhet som hittills väglett folkhälsoarbetet glöms bort.” DN debatt 27 dec 2020 underskrivet av åtta forskare och experter, bla Torbjörn Tännsjö, professor emeritus praktisk filosofi och Johnny Ludvigsson, professor emeritus barnmedicin.

Hur vet vi hur allvarlig coronapandemin är? Hur ska man mäta allvarlighetsgraden?

I svenska massmedier förekommer oftast antalet döda i Covid19 som mått. Svagheten med detta sätt att mäta är att både de som dött direkt av coronainfektion och som haft en coronainfektion i nära anslutning (30 dagar) till döden räknas med. Den egentliga dödsorsaken kan vara en annan än covid19. Det talar för att dödssiffran blir för hög.

Är antalet smittade med covid19 ett bättre mått? Andelen smittade bestäms av antalet med positivt virustest och av hur många som testas. Antalet smittade genom antalet testade är oftast inte den siffra som redovisas. Oftast redovisas antal smittade utan att korrigera för antal testade och inte heller minskas med de som blivit friska. Testerna har varit fler under hösten/vintern än under våren 20. Totalsiffran på antalet smittade stiger ständigt och kan de sig skrämmande hög. Antal smittade vid ett visst tillfälle är ett mått på samhällsspridningen och har intresse för omfattningen av epidemin. Däremot är det tveksamt som ensamt mått på allvarligheten eftersom de allra flesta smittade får en lindrig/måttlig sjukdomsbild.

Ett annat sätt att mäta är antalet inlagda på sjukhus. Troligen har de flesta inlagda en åtminstone relativt allvarlig sjukdomsbild. I nuläget är något fler inlagda än under vårens topp. Om man mäter antalet inlagda på intensivvårdsavdelning så kan man notera att antalet är klart lägre nu än i våras. Felkällor i sådana mätningar kan vara att det är lättare att bli intagen på sjukhus nu än i våras (vilket en del talar för) och att färre bedöms vara i behov av intensivvård (vilket också en del talar för). En ytterligare, och betydelsefull felkälla, är att majoriteten multisjuka med covid19 på äldreboenden och i hemsjukvården vårdas på ett bättre sätt i sin bostad än på sjukhus.

I Sverige dör årligen 90-100.000 människor. Ett sätt att bedöma covid19s allvarlighetsgrad är att se på den totala dödligheten. Många menar att det är bästa måttet. Under 2020 har totala dödligheten varit högre än föregående fem års genomsnitt under månaderna mars-maj och november-december (överdödlighet). Under sensommaren och hösten var dödligheten lägre (underdödlighet). Siffrorna måste bedömas med försiktighet eftersom de också påverkas av antalet födda på 1920-, 30- och 40-talet.

Sammanfattning

Antalet döda i Covid19 är osäkert

Antal sjukhusinläggningar påverkas av sökmönster, inläggningspolicy och behandling (förbättrad i höst)

Antal smittade påverkas av provtagningsfrekvens och smittospridning

Total dödlighet påverkas både av covid19-dödlighet och annan dödlighet

Slutsats

Det ter sig rimligt att göra en sammanvägning av de olika sätten att mäta. Sjukhusinläggningar visar påverkan av sjukvården och de undanträngningseffekter som uppstår. Smittspridningen i samhället och antalet med dödsorsak covid19 avspeglar hur de äldre multisjuka inom hemsjukvården drabbats. Totala dödligheten kan sägas vara en (av flera) indikator på den totala påverkan på hälsan i samhället. Totala dödligheten kommer antagligen inte att avvika särskilt mycket från de fem senaste årens medelvärde. Men ännu återstår data att samla in som kan ändra bedömningen.

En ”sjarasjka” är ett fångläger där fångarna är matematiker, fysiker och andra naturvetare och där forskning bedrivs. I ett sådant ”den första kretsens” fångläger, liggande utanför Moskva, utspelar sig handlingen i Alexander Solzjenitsyns roman ”I den första kretsen” under några veckor 1949.

Den första kretsen syftar på Dantes nedstigning i helvetet och de människor han möter på den översta nivån, syndare, men av den lindrigaste sorten. Dante kommer ju att besöka alla nivåer och det gäller också för fångarna i sjarasjkan som helt godtyckligt plötsligt kan förflyttas till något av Sibiriens arbetsläger – som Solzjenitsyn har skildrat i sina böcker om Gulagarkipelagen.

Jag läste ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” 1971. Min pappa läste den också och han tyckte den bekräftade hans bild av ett urspårat kommunistiskt Sovjetunionen under Stalins långa regim (1924-53). Den korta boken, som nog var avgörande för Solzjenitsyns nobelpris året innan, berättar mycket konkret och sinnligt om en straffånges vardagsliv med arbete, kyla, matbrist och trakasserier. Boken är också en sorts överlevnadsguide och jag tyckte att jag träffat på en modern Robinson Crusoe.

Det dröjde ända till 2009 innan den engelska och svenska översättningen av den fullständiga versionen av ”I den första kretsen” kom ut. Solzjenitsyn, som själv fått lämna fångenskapen 1956,  hade med hjälp av sin hustru skrivit redan åren 1956-58 i stort sett färdigställt boken. I Sovjet blev den förbjuden. Det mest anstötliga för censurmyndigheten verkar ha varit den ideologiska vacklan för Sovjetsystemets sak som beskrivs av flera fångar i boken.

De över 800 sidorna handlar om sjarasjkans vardagsliv. Fångarnas (männens) arbete i laboratorier, deras ideologiska samtal och deras försök att hålla kontakt med sina anhöriga. I sjarasjkan finns en viss meningsfullhet i det arbete som fångarna bedriver, de har tillgång till vetenskaplig litteratur och möjlighet att dagtid röra sig inom vad som närmast liknar en stor forskningsinstitution. I övrigt är de helt bundna till fängelsets rutiner för måltider och nätterna i stora sovsalar. I några kapitel skildras hustrurnas situation mycket insiktsfullt. De förlorar sina arbeten, fördöms av grannar och får vänta på sina män under många år (strafftiderna är 10-25 år). Man kan nästan tycka att kvinnornas situation av fördömelse och utsatthet är lika svår som männens.

I boken ingår ett längre porträtt av Stalin. Han framställs som rädd (”Sin datja hade han byggt som en råttfälla, en labyrint med tre stängsel där grindarna inte hängde mitt för varandra”) och med en förvänd uppfattning om sin egen betydelse (”eftersom hans person var ovärderlig i mänsklighetens historia”). Stalin är som många diktatorer en mycket ensam människa.

Det tog mig alltså många år att återvända till Solzjenitsyn. Kanske ett hinder var bilden i Västeuropa (och Sverige) att Solzjenitsyn utvecklade en reaktionär syn på politik, att hans böcker beskrevs som onyanserade och bittra. När jag nu efter många år läser detta storverk, så nyanserat i sina personskildringar och så psykologiskt insiktsfullt så inser jag att det mest av allt är ett socialrealistiskt verk i den ryska traditionen från Tolstoj och Dostojevskij. Och med ett uns av Anton Tjechovs finstämdhet.

Fångarna Sologdin och Lev Rubin grälar om synen på Sovjetsystemet (för och emot). Sologdin tänker efteråt på de goda argument för sin sak som han inte fick fram men tänker också: ”På det hela taget hade grälet varit mycket nyttigt, precis som varje annan kamp. Beröm är en ventil, den sänker ens inre tryck som alltid är skadligt. Ovett däremot – också det mest orättvisa ovett – hetsar, vilket är mycket behövligt”.