John Ajvide Lindqvist skriver om 14-åringar i sin senaste bok ”1985”. Med hjälp av att en annorlunda varelse dyker upp så gestaltar han gemenskaper som luckras upp, krossas och möjligen återuppstår som tillvaron kan vara för en 14-åring. Lindqvists fångande av den kognitiva nivån hos barnen (några 10-12-åringar finns också med) är skicklig och antagligen baserad både på introspektion och lyssnande.

För en del i den åldern kanske tillvaron ter sig som ett kontinuum, allt bara fortgår utan reflektion och den där förändringen som kommer för andra skjuts upp, några år eller ett helt liv.

Elitidrotten är destruktiv tycker Torbjörn Tännsjö (podden Cvejman 2023), några få lyckas, de andra sliter hårt och många får bestående kroppsliga skador. Jag vet inte om han har rätt men påståendet bör funderas över, och kanske undersökas.

Jag vet i alla fall att min 14-åring var en idrottsman. Naturligtvis inte elit men väl så pass bra att tävlingar kunde ha en mening, att komma etta var inte det vanligaste, men att anstränga sig för en stund och få något sorts resultat.

Flit var inte min styrka, träningen skulle hållas inom rimliga gränser, ett träningspass var gott och väl under timmen. Alltså blev de korta tävlingarna mina favoriter. Jag läste Waldemar Hammenhögs ”Sven skidlöparen” (1945) och förundrades över uthålligheten. Själv drev jag runt på Smedby AIS´ idrottsplats i Norrköping och stötte kula, hoppade längd och stundom sprang 100 meter med min kompis Gert Furumalm. Han var något mer uthållig än jag, till de korta distanserna la han terränglopp och 800 meter på bana.

Under det beryktade året 1968 gjorde jag 60-talet tävlingsstarter i Norrköpingsmästerskap, Ungdoms-DM, Skolmästerskap på Djäkneparksskolan och även fotbollsmatcher och ishockeymatcher. Mina resultat var hyfsade men inte mer, 4.71 som Norrköpingsmästare i längdhopp och distriktsmästare i den ovanliga och numera försvunna grenen stående höjdhopp (1.25). Så jag fick känna på vinstens njutning och kan förstå vinnarens glädje men också uppleva det efemära.

Inga tävlingar fick mig att kämpa och slita lika hårt som mot min pappa Sven. Vi spelade bordtennis på ett litet bordtennisbord i vårt lilla hobbyrum och matcherna var jämna (jag hittar en anteckning att han leder med 57 mot 35 i vunna matcher). Vi blev ofta osams, skrek åt varandra, ”bondtur med kantbollar”, ”fusk”. Jag gick nedför trappan i lägenheten på Albrektsvägen, mamma som var i köket sa ”å vad ni bråkar”.

Hur stilla var då inte träningspassen i Vrinneviskogen med Gert. Vi sprang några kilometer, tog tid, lyfte stockar och satt långa stunder på marken och pratade om träningar och tävlingar, mest om andras ansträngningar. Jag minns de stunderna fyllda av lätthet, just då inte olidlig.