Jag och min kamrat Pavel Lacko såg Alfred Hitchcocks film 1972, samma år som den gjordes, och jag vill minnas att vi gillade filmen. På sommaren hade vi varit i London på språkresa så Themsen och Covent Garden-miljön kändes som hemmamarker. Det var i dessa tider som Covent garden förvandlades från oordnad spännande marknad till välklätt restaurangparadis för turister. Många tycker nog att en del av charmen försvann när gamla Covent Garden revs.
När jag ser om ”Frenzy” slås jag av att den sönderfaller mer än vanligt hos Hitchcock. Han brukar blanda engelsk mysighet och engelsk humor med spänning och obehag och här blir kontrasterna plågsamma.
”Frenzy” handlar om en seriemördare och misstankar mot fel person. Vanliga teman hos Hitchcock (”Fel man” med Henry Fonda). En bit in i filmen utspelar sig en brutal och utdragen våldtäktsscen som är svår att stå ut med. Nästa gång en kvinna stryps så kommer den berömda kameraåkningen som börjar utanför mördarens lägenhetsdörr och som backar ut till gatans andra sida så att vi ser huset där mordet begås. Vi känner oss bekvämare med att se engelska strypmord i Jack the Ripperstil på avstånd.
Mot denna mer eller mindre tydligt skildrade brutalitet står ett antal komiska scener. Allra roligast är det vid matbordet hos kommissarien som serveras nymodig fransk mat av sin hustru. Hennes förtjusning över sin nyvunna matlagningskonst kontrasteras mot mannens förtvivlade och återhållet irriterade försök att hantera den elegant upplagda köttbiten som bara slinker undan från hans kniv och gaffel. För mig är den här scenen filmens höjdpunkt och skådespelarparet Alec McCowen och Vivien Merchant överglänser huvudpersonerna (Jon Finch, Barry Foster). Engelsmännens rädsla för nymodigheter alltså, och särskilt om de kommer från Frankrike.
Kanske man kan se ”Frenzy” som ett tecken på att det var nya tider för filmen. Ungefär samtidigt visar Francis Ford Coppolas ”Gudfadern” våldsamma och obehagliga scener och sedan var det svårt att återvända till en idyll som i verkligheten aldrig funnits. Att Alfred Hitchcock egentligen inte var främmande för det mest obehagliga såg vi redan i ”Psycho” mer än tio år tidigare (fast i den filmen är våldet mer sam.
Jag anar att filmen då 1972 bidrog till en fascination hos oss två ungdomar för ett England som vi både sett och blundat för. Londonskt gatuliv, cockneydialekt, understatementhumor, sådana pubmiljöer som inte fanns i Sverige och allt detta genom klassisk engelsk skådespelarkonst. Ett klassamhälle så mycket brutalare än det svenska men också med en så mycket vassare humor att hantera eländet. Monty Python hade ju redan kommit och snart också Fawlty Towers. Och vår kärlek till England fortsatte..
Björn Landströms blogg 
Intressant infallsvinkel, att det är en film som faller sönder. Slogs också av kontrasterna mellan humorn (som är ovanligt plump och barnslig för att vara H) och det ganska grova våldet.
Tycker att en ny bloggare är värd att kommenteras och bortser då ifrån mitt ointresse för skräckfilm. Men här lär man sig allt möjligt ! Har nu googlat litet på mannen Hitchkoch ( nu blev det säkert felstavat ) och kring hans kännemärken : Mac Guffin, Cameos, humor/skräck, mödrar, fäder, kvinnor etc. Har väl sett Fåglarna en gång i tiden och en film med en duschscen som etsade sig fast …men har aldrig förstått mig på behovet av att tillföras skräck- livet i sig självt innehåller alltför mycket av den varan. Jag vet jag vet . Bearbetning ! Och i Hitchkocks fall tänker jag mig att hans uppväxt kanske gav honom anledning att söka bearbeta sin relation till fadern som dog när han var 15 ( se vad jag lärt mig..!) och modern och kvinnor av någon anledning. I den film du tar upp så utspelades den tydligen i hans barndoms hemtrakter. Bearbetning. Humor som han f.ö använde sig av en hel del av är f.ö en fantastisk hanteringsstrategi i livet.Dock kan jag undra vad som rörde sig i Hitchkocks hjärna ( och även andra skräckförfattare och regissörers ). Det i sig tycker jag är skräckinjagande !
Du får vara glad för kommentar Björn även om den inte direkt anspelade till ditt ämne! Heja Björn!
Kul kommentar Catarina. Ja fascinationen för skräck hos vissa men inte hos alla har nog något med bearbetning av verkliga skräckupplevelser att göra.
Det jag gillar hos Hitchcock och hans filmer (och jag har sett de flesta och åtskilliga flera gånger) har nog mer med humor än skräck att göra. Men hans förmåga att skapa kusliga eller hotande stämningar är ju fantastisk.
Jag är nog inte så rädd för vad som rör sig i hjärnan hos de som skriver eller gör film, deras eventuella destruktivitet får nog sitt uttryck i det fiktiva våldet.
Först författar en person ett manus- tar väl ett halvår eller så- sedan ska en regissör jobba fram en film- tar väl ett halvår eller så- sedan ska man titta för att hitta russinen i kakan -tar väl ett par timmar eller så. Huva så mycket tid som gått för att en annan ska få sig ett skratt ..:-)
Har en vän på FB som lärde mig att James Bondfilmerna utspelas i många intressanta kända miljöer. Tänkte då att det kan ju vara en anledning att se en Bondfilm- som jag ,hör och häpna aldrig gjort. Orkade bara några minuter. Livet är för kort för att leta russin…Jag håller mig nog till Livets Bröd – där ingår även russinen ! Förlåt för min ovana att komma ifrån ämnet. Ska söka bättra mig eller inte kommentera alls:-)
Du kan nog lugnt hoppa över James Bondfilmerna men om du nu skulle se någon så varför inte pröva ”Live and let die” från 1973. Roger Moore är på sitt bästa humör där med den berömda glimten i ögat särskilt gnistrande och i ett behagligt tempo.