”Vill du ha ditt rum för att du behöver det eller bara för att det är ditt?”

Den anklagande repliken fälls av Cilla (vuxen) till Elin (9 år) och föranleds av att pappans nyinflyttade  Cilla behöver Elins rum ibland när hon mår dåligt. Det ryser i en när man lyssnar på Ludvig Josephsons radioteater ”Separationen” som i ett antal korta scener spelar upp vad som händer när Elins mamma träffar Micke och genast blir gravid (till saken hör att Elins föräldrar länge försökt få ett barn till).

Det märkliga med pjäsen är att Elin som egentligen är huvudpersonen får så väldigt lite utrymme. Alla vuxna pratar med henne som om hon ska kunna förstå vilka våndor dom vuxna genomlever i sina trassliga relationer och hur mycket de ändå bryr sig om Elin. Dom vuxna pratar terapeutiskt och Elin försöker svara förstående, vuxet, modererande som om hon är deras terapeut. I förbigående får vi höra att hon sitter och gråter i skolan men hemma är hon alla fyra vuxnas lilla älskade Elin som vi alla bryr oss så mycket om men i själva verket inte alls lyssnar på.

Ludvig Josephson har tidigare både som regissör och dramatiker (”Besöket”) oroat åtminstone mig med berättelser om en sorts moderna svenskar som är egocentriskt självförverkligande i kombination med en nästan äkta omsorg om sin nästa.

”Separationen” sammanfattar skillsmässopraktiken på en timme så att det blir riktigt obehagligt. Men jag kommer på mig själv med att tänka att det inte bara är skiljande par som pratar med barn så här, det kanske vi alla gör?