Jag saknar Göran O Eriksson. Jag minns hans pjäs ”Pariserliv” på Stockholms stadstaeter 1975, den var rolig, utmanande och smart. Göran O dog 1993 och med honom dog en viktig litteraturkritiker (fast det var mest på 60-talet), en regissör och inte minst översättare.

Men översättare överlever och nu senast i Shakespeares ”Trettondagsafton” på Stockholms stadsteater igen. Jag läser på dramat innan jag tar med familjen dit. Men det är Allan Bergstrands översättning jag läst och när vi sen får höra Göran O Erikssons så inser jag att hans är direktare och lättare och jag minns åter känslan av befrielse från ”Pariserliv”.

Vi sitter nära scenen och undgår med nöd och näppe att bli attackerade av Pia Johansson som spelar narren. En man på första bänk blir av med sin pälsmössa som narren bär resten av föreställningen. Det här känns igen, så spelar ju ”Schtunk” i intensiv och uppmärksam och lite hotfull interaktion med publiken.

Pia Johansson som Narren förhåller sig friare till pjäsen än den för svenskar välkända tolkningen som Per Oscarsson gjorde för tv-teatern (vart tog tv-teatern vägen förresten?). Roligt och festligt lekande med könsroller, modernt men textroget. En väldigt spelbar pjäs som lämnar sig till olika tolkningar och jag hoppas att vi får se den igen flera gånger.

Jag, Solveig Wanland, var också med och såg denna pjäs, ett förväxlingsdrama där själva handlingen kanske inte fångar ens omedelbara intresse men väl undertexten som blir intressantare ju mer jag försöker sätta mig in i pjäsen. En komedi till namnet men med mycket melankoli som stannar kvar efter att ridån gått ner. Narren är navet i pjäsen, och underbarare narr än Pia Johansson får man nog leta efter!  En  sanningssägare som kan spela alla roller och som törs där inga andra törs. Hon sätter sin egen ära på spel och utmanar oss, det enda sättet att utvecklas på. Men narren kan bara vara rolig om hon får material av  sin omgivning, interaktionen är helt nödvändig. Och precis som clownen måste narren vara väl bevandrad i skuggornas dal.

Kostymeringen av Charles Koroly var bland det häftigast jag sett på länge! Marias  omfångsrika kjol  består av ett stort knippe rutiga karlskjortor, Soldatens ena ärm av vita skira spetsar, hans ena uniformsben av en röd kjol, alla våra invanda gränser överskrids på ett underbart sätt  och på ett sätt som ger stor effekt. Vad tillåter vi , vad accepterar vi?