Revolutioner lyckas inte alltid. Iranska regimens hårda repression vid senaste valet lyckades tillfälligt hålla kvar en diktatorisk regim.

Ibland går revolutioner över styr. En del människor, kanske inte så få, är mer mer rädda för kaos än för långvarigt förtryck så de föredrar diktaturer i praktiken.

I Dagens Nyheter skriver David Brooks om att över 85 totalitära regimer fallit de senaste decennierna. Men han påminner om att ”vägen från totalitarism till demokrati är stenig och riskfylld”.

Stefan Jonsson skriver i DN för någon vecka sedan ”Vår hyllade liberala demokrati hade inte existerat förutan det slags självuppoffrande, våldsamma politsika sammandrabbningar som pågår i Tunis, Amman, Kairo och på andra platser”. Västliga ledare som Obama,  Hillary Clinton, Sarkozy och Angela Merkel borde tänka över det. Men de vet ju att deras stöd till Egyptens regim inte kan trollas bort.

1976 fick Milton Friedman nobelpriset i ekonomi. Jag hade läst och fascinerats av hans bok ”Kapitalism och frihet” några år tidigare. Så jag tyckte jag visste vad jag protesterade emot när jag gick med i den jättelika (mer än hundra organisationer) demonstrationen i Stockholm den 10 decmber som Chilekommittén  organiserat. ”Chile Chile solidaritet”.

Det fanns kraft i demonstrationen men också något obehagligt när stämningen mot ridande poliser blev hätsk. Poliserna var rädda och upprörda. Och ungefär så  tror jag att demonstrationer fungerar, de samlar motstånd men riskerar också att gå över gränsen för en anständighet som människor vill visa. Att demonstrera då var rätt liksom att många egyptier nu demonstrerar med mycket större personliga risker. Alternativet är den undergivenhetens feghet som det är lätt att ge efter för.