Dessa dagar när Egypten har genomgått en revolution, ja en revolution är det vad än som kommer ut av den till slut, så får pjästiteln ”Det stundande upproret” en extra laddning.

När vi kommer till Stockholmsförorten Kärrtorp så är det som att flyttas tillbaka till tidigt 60-tal. Ett torg med många små affärer, en biograf och så en teater alldeles vid tunnelbanan. Det gör ett nästan overkligt intryck i detta folkomflyttningens land men så påminns jag om att det ändå är Stockholm och dit flyttar ju folk.

Teatern det är TUR-teatern som gång på gång gör ambitiösa satsningar med en ung ensemble. ”Det stundande upproret ” handlar om en ung kvinna som är intagen på någon sorts psykiatrisk klinik efter att troligen ha gjort något mot sig själv. Kvinnan försöker på ett kontrollerat sätt berätta för oss om sin ångest, ja hon riktar sig verkligen till publiken, hon fäster blicken vid flera tillfällen på en person och berättar för denne, och det blir stelt men ändå väldigt uttrycksfullt. Det är väldigt bra gjort av Lisa Linnertorp och hon fångar verkligen min uppmärksamhet.

Upproret då? Ja till slut rasar alla staplade kartonger över skådespelarna och ”krossar dem” och fram träder en åldrig kör och skorrsjunger Lacrimosasatsen ur Mozarts ”Rekviem”. Ja vad ska man tro, är upproret på väg och kommer det slås ner? Vackert, grymt och kittlande är det. På väggen står överkorsade matematiska beräkningar och dom har väl matematikern och pjäsförfattaren Helena Granström skrivit. Lite svårbegripliga verkar formlerna och det är inte utan att pjäsen också är det.

Men när vi vandrar ut på Kärrtorps torg efteråt så känner vi oss upplyftade så där som en stark teaterpjäs just då i stunden nästan mer än något annat kan få en att känna.