”Det handlade om att uträtta något och på vägen återfå lite av sin stolthet”. Ominösa ord från Terry Quinn i tredje delen i trilogin om vänskapen med vissa hinder mellan den vite polisen Quinn och den svarte polisen Derek Strange.Tre böcker, smart samhällskritik, åskådligt berättade, dränkta i musik.

Också i George p Pelecanos senaste till svenska översatta bok ”Nattlig skörd” handlar det om problematisk vänskap mellan en vit och svart polis i Washington. Och åter får han till hur nutida tufft storstadsliv är, vardagliga bekymmer, hot och plötsliga katastrofer.

I Sjöwall/Wahlöös ”tio romaner om ett brott” sker en liknande utveckling mellan den drumlige Gunvald Larsson och den dysforiske Martin Beck. De kommer närmare varandra allteftersom åren går.

Vad som är gemensamt för Pelecanos och den svenska duon är omsorgen om sina romangestalter. Författarna verkar gilla sina personer, även de hänsynslösa får en någorlunda schysst beskrivning.

Håkan Nesser däremot verkar inte bry sig om människorna i sina deckare. De blir brickor för hans skickliga intrigskapande och märkliga språkbehandlande med sitt upprepande av retoriska fraser där själva upprepningen ger fraserna en kraft de annars inte har.

Henning Mankell är inte kall i sig i beskrivningarna. Men den egensinniga koncentrationen på kommissarie Wallander gör andra människor till ett opersonligt staffage omkring Wallander. Hans böcker tappar strukturen i jakten på ondskan.

George P Pelecanos har ett större grepp på samhället och en större angelägenhet än de båda nu skrivande svenska tungviktarna. Men man får stå ut med lite präktighet på köpet hos Washingtonbon.