”Jag tittar på ett foto av staden där jag föddes,

….

och med ens får jag för mig att alla bor där än idag

som om ingenting har hänt; de jäktar alltjämt till föreläsningar,

väntar på tåget, åker blå spårvagn”

Vad som beskrivs är Lwow, eller Lviv, eller Lemberg. En stad där Adam Zagajewski växte upp i Polen men som numera är en ukrainsk stad. Bara av dessa få fakta kan vi ana något om vad människorna i staden gått igenom.

Men vardagsmärkligheter har samtidigt inträffat

”ibland bryter begeistringen lös, på vintern bildar de gula

lyktorna en krets av närhet, i juli firar flugorna högljutt

sommarens stora ljus och nynnar dunkla hymner”

Låter det inte som om det nästan skulle kunna vara i Skövde på vintern eller i Kolmården på sommaren? Om det inte vore för det där med ”hymner” .

Men så fortsätter dikten till något som inte är riktigt bekant för en Skövdebo gissar jag:

”här inträffar pogromer, uppror, deportationer,

grymma Wehrmacht i klädsamma uniformer,

så kommer det nesliga NKVD, och små röda stjärnor

utlovar vänskap men är svekets tecken”

I denna stad från 1930-talets slut till de sovjetiska folkomflyttningarna efter 1945 så lever ändå många människor ett ”vanligt liv”

”de har så många saker att ordna, måste

skaffa kol till vintern, hitta rätt läkare”

Jämförelsen med en medelstor svensk stad idag kan tyckas orimlig och är det förstås på många sätt. Den relativa stabilitet i livsbetingelserna som Skövdeborna begåvats med är något annat än en stad som konkret har drabbats av den europeiska historiens värsta mänskliga plågor.

Ändå finns en gemensamhet, och utan denna gemensamhet skulle nog hoppet om ett vardagsliv i både samvaro och motstånd inte finnas.

”de hinner inte med någonting, ursäktar sig för det,

skriver långa brev och lakoniska vykort,

är ständigt försenade, hopplöst försenade,

så som vi, just precis som vi, som jag.”

Är det inte så att man vill dra på munnen åt denna brådska och stress? Och känna igen hos dagens Skövdebo och i gårdagens Norrköpingsbo. Känna igen även om jäktandet och tidsbristen silats bort av minnets nostalgiska uteslutanden.

När jag läser Adam Zagajewski (”Antenner i regn”, översatt av Anders Bodegård) får jag en massa påminnelser om mitt eget liv. Det katolska och främmande kommer i bakgrunden och Polen är plötsligt nära.