Den moderna mannen befinner sig i kris. Både enligt litteraturen och den faktiska situationen. Genusanalyserna förvittrar patriarken.

I boken ” Brief interviews with hideous men” i uppläsning av den karismatiske författaren själv – David Foster Wallace – är krisen uppenbar. ”Hideous” som ju betyder ”förskräcklig” eller ”avskyvärd” känns som rätt ord i sammanhanget och det är lätt att tycka att dessa män som Wallace berättar om är avskyvärda i sin objektsyn på kvinnor.

Männen är strikt upptagna av sin sexualitet. De pratar om den ur alla aspekter, utom kvinnans, och framstår som egocentriska och plågade av sin känslomässiga oförmåga och av kvinnans brister. Dessa män från olika tider från 1970-talet och framåt gör ibland försök att förstå även kvinnan. Ett skarpt tänkt (feltänkt) avsnitt handlar om hur en kvinna kan förhålla sig till en våldtäktsman i stunden och tom i någon mån dra fördel av situationen. Det är ingen analys som skulle accepteras i ett läge där man ser män och kvinnor som jämlika.

Dessa emellanåt vämjeliga självbetraktelser har ändå en kraft och ett sanningsvärde i sin hänsynslösa jakt efter ett autentiskt uttryck. Att lyssna på uppläsningarna är att flyttas in i dessa plågade mäns inre, deras intensiva letande efter den egna njutningen och sanningen om dem själva. Den brutala egoncentriciteten och hänsynslösheten mot kvinnor bottnar i en monumental osäkerhet på sig själv som man, mansrollens plågor skakar verkligen om en när man läser eller lyssnar. Och just att lyssna till Wallace själv förstärker faktiskt upplevelsen. Det är inte alls självbiografiska berättelser utan de har sitt ursprung i en mängd intervjuer med olika män.

Ängslans män kan kanske ses som representanter för både män och kvinnor. En kvinna kan inte skriva som Wallace, hans perspektiv är så strikt manligt (fast man vet ju aldrig säkert, en skicklig författare kan ha en fantastisk inlevelseförmåga) att jag sällan läst dess like. Men ibland lyfter han sig ur sin roll –  ”anxious as he was to preserve good relations at all times, one never know after all, did one”- och öppnar texten mot en utifrånreflektion.

”Brief interviews with hideous men” är sällsynt stark i i sitt uttryck, malande och fasthållande den som läser. Den beskriver en modern tid, utgiven 1999, som inte känns bra att leva i. Men som ofta när något obehagligt beskrivs med inlevelse och skärpa så öppnas en väg ut mot en lite bättre värld.