Sverker Sörlin är idéhistoriker (och professor i miljöhistoria på KTH). Han får den bisarra idén att ta reda hur fort en människa kan åka på skidor. Han tränar med norska landslaget, både damer och herrar, och genomför slutligen ett fartprov i Val Senales i Italien på 3000 meters höjd.

Sverker Sörlin startar efter Petter Northug. De ska åka 400 meter på glaciären och i slutet ska de nå den högsta farten. Sverker når ifatt och förbi Petter och då ” Mina egna rörelser i panisk frenesi, jag kastar mig framåt som om jag ville överskrida min egen fångenskap i naturlagarna. Och i ett moln av dimma, snö och blixtrande rörelse Petters ben och stavar och skor och flygande röda jacka….mina egna rörelser efterhand övergår i leende tomhet…medan hela mitt förnimmande väsen inriktas på att fokusera den bortflyende gestalten i dimman framför mig.”

När man anstränger sig kraftigt kommer man i kontakt med minnet påstår Sverker Sörlin i sin bok ”Kroppens geni”. Som varje hårt ansträngande löpare vet så stämmer det inte under själva löpningen då tankarna går allt långsammare då farten pressas uppåt. Men efteråt kan man minnas: jag minns plötsligt hur bryggplankorna kändes när jag som 12-åring tog sats och sprang längs hela bryggan och hoppade ut i vattnet medan avstampet nästan knäckte de yttersta plankorna. Ett sällsamt minne av lycka och skräck.

Norska skidåkare tränar långt och långsamt. Därför kan den gamle elitåkaren Sörlin hänga på efter en lång förträning trots sina dryga femtio år. ”Glädjekänslan fungerar bara när vi blir påminda om kroppsansträngningens välbehag. Det är därför vi inte skall färdas för fort.” Vilken tröst för oss långsamma, vi som befolkar jorden.

Petter Northug hade aldrig kommit fram som skidkung om han inte till stor del fått göra som han vill. En kultur med stark kollektiv ordning som den inom idrotten driver fram anpassning. Därför är Petter Northug ovanlig som elitidrottare, han har humor och verkar se på sig själv med lite självironi. Skönt som kontrast till den vanligare självbelåtenheten.

Filosofen Arne Naess ville att studenterna skulle läsa hårt, men bara om de tyckte det var roligt. Det verkar som om det framför allt är glädjen i tränandet som Sörlin söker, och finner. Jag tänker på alla elitidrottsmän som förlorar sin opiatkick när de slutar hårdträna. Långsammare träning kanske kan vara en bot mot abstinensen?

Hur fort gick det för Northug o Sörlin? Ja ingen vet för man missade att mäta och det var just själva poängen. Sörlin blir lite högstämd i stället och citerar Dante på väg till Paradiset ”sekunden då själen förstår”. Jag vet inte om jag känner mig övertygad av Sverker Sörlins projekt, det är lite för galet i uppläggningen men jag roas och njuter av den entusiasm han förmedlar. Ut och röra på sig länge och långsamt!