Det var lite av en sensation då 1973 när TV sände ”Scener ur ett äktenskap” första gången med Ernst Josephson och Liv Ullman. Hemma-hos-intervjun som inledde vibrerade av spänning, inte minst inför Johans självgoda svar och Mariannes självutplånande ”jag är Johans hustru”. Jag minns hur förvånad jag blev när det synbarligen lyckade äktenskapet plötsligt och fullständigt krackelerade inför våra ögon då Johan kommer till sommarhuset och berättar om sin nya unga älskarinna och sedan bara försvinner på obestämd tid.

När den scenen nu återuppstår med Jonas Karlsson som Johan och Livia Millhagen som Marianne så är chocken också stark. Johan är verkligen less på alla konventionella band med släktmiddagar, bekantskapsbjudningar och bortskämda barn. Han är kräkfärdig över den vardagsverklighet som han delar med många. Att då kasta sig iväg med frihetens unga kvinna blir både begripligt och oansvarigt. Ens etiska sinne förfäras och ens upprorslusta stimuleras.

Vi vet hur det går. Johans frihetslängtan och självrättfärdighet övergår med åren alltmer i cynismer och patetiskt längtande åter till Marianne. Hon å sin sida är först den hämmade, ängsliga och konventionella som gör ett misslyckat försök att tacka nej till åtminstone en söndagsmiddag med mor och far. Att bli övergiven är för henne en katastrof, hon väntar och hoppas. Men med åren blir hon allt tuffare och mer klarsynt över sin egen feghet och Johans egocentricitet. Hon stiger upp ur självförnekelsens träsk och kan så småningom efter många år möta Johan med någon sorts jämlikhetens kärleksfulla försoning.

 Ingmar Bergmans text är mästerlig och märkligt nog lika vass idag som för nära fyrtio år sen. Den scenversion som Dramaten turnerar med är texttrogen men annorlunda på ett påtagligt vis. Jonas Karlssons Johan är rolig där Ernst Josephson var iskall. Han gestaltar denna manliga egocentriker med självironi och ett kroppsspråk som försöker banka in alla sanningar som han egentligen inte tror på. Han slår med händerna, pekar med väskan och sträcker sig ut på stolen. Gång på gång har jag svårt för att inte vrida mig generat inför den manliga ömkligheten så träffande spelad. Jonas Karlsson i sin lite stolpiga talstil arbetar upp en furiös energi som jag inte trodde han var mäktig. Samtidigt kan Marianne i Livia Millhagens alltmer självsäkra framtoning inte annat än förhålla sig kallsinnig till patetiken och hon gör det med upphöjdhet och grace. Sceniskt är det effektfullt gjort med paret på stolar långt ifrån varandra och det är bara den sexuella lusten som gång efter annan drar dem till varandra, i övrigt håller de sig var och en på sin kant, missförstådda och ensamma.

 Det skulle förstås vara outhärdligt om det inte vore så komiskt, nästan i Samuel Becketts anda. Två av den svenska litteraturens och scenens giganter, August Strindberg och Ingmar Bergman, brukar anklagas för sin dåliga kvinnosyn. Argumenten kan vara tagna från deras privatliv och slarvigt tolkas in i fiktionen. Men liksom vissa av Strindbergs Giftasnoveller i sin vardagskännedom överskrider sin förmenta kvinnofientlighet så framträder könsroller och klasskonventioner tydligt hos Bergman. I denna scenversion, i denna moderna realistiska tolkning gestaltas mannens och kvinnans instängdhet på ett avslöjande sätt och Bergman framstår som en lite motvillig feminist.

 Livia Millhagens Marianne växer på ett mer tydligt sätt än Liv Ullmans. Marianne lyckas bryta sig ur en nedtryckt kvinnoroll och törs till slut bejaka att hon inte bara är till för att uppfylla andras behov. Sedan kan man förstås tycka att han ändå sitter fast i sin klass och sitt ursprung och att det i uppsättningen börjar finnas ett lite ålderdomligt drag. Men än så länge kan dessa Scener skaka oss.

Texten publicerad i Skaraborgs Allehanda 28 mars