Maciej Zaremba har åter fått möjlighet att skriva mångordiga reportage i Dagens Nyheter som ingen annan journalist får. Denna liksom andra gånger känns det som om han har en agenda som han driver hårt utan att man riktigt vet vilken.
Zarembas metod är att koppla samman fakta av olika slag och antyda att det föreligger samband utan att egentligen göra mer än antyda. Han skriver med driv i språket och det är lätt att hasta vidare i artikeln. Jag läser alltid hans artiklar, han är en invandrare som skriver bättre än de flesta svenskar.
Den här gången gäller det förfallet i skolan. Där råder oordning, kaos, kunskapsförakt och på Skolverket härskar inkompetensen. Allra värst tycks fackpedagogerna på lärarutbildningarna vara. De har dessutom sina handgångna kvinnor som rektorer eller som skolchefer inom kommunen.
Zarembas metod är berättelser från verkligheten. Men han väljer skolor där förfallet gått så långt att man tvingats stänga skolorna och antyder att denna misslyckade pedagogik eller kommunalisering nog gäller för de flesta skolor.
Jag saknar en mer mångfacetterad empiri och inte detta förrädiska sätt att argumentera där slutsatsatserna blir ett misstänkliggörande av människor som nästan verkar ondsinta. Vad Maciej Zaremba vill säga med sina hittills två artiklar är höljt i dunkel, det går inte att följa en någorlunda konsekvent argumentationslinje. Hans empiriska underlag är både bräckligt, extremt och vädjar till läsaren att se en mängd prefabricerade skräckbilder framför sig.
De flesta nutida skolelever kan nog ha ett och annat och säga om sin skola men den bild Zaremba målar upp känner få av de som verkligen nyttjar skolan igen sig i.
Björn Landströms blogg 
Du sätter fingret exakt på artiklarnas problem. Skräckvisioner och suggestioner. Dålig journalistik, skulle jag säga. Även om den är stilistiskt driven.
”Vad MZ vill säga med sina hittills två artiklar är höljt i dunkel, det går inte att följa en någorlunda konsekvent argumentationslinje.” Bloggare Björn befinner sig långt från dagens skola. Annars skulle han – läskunnig som han är – sett att MZ i sin första artikel ifrågasätter skolans förändrade huvudmannaskap, ty den förändringen, skriver MZ, har medfört minskad likvärdighet mellan Sveriges skolor. (Kävlinge kommun, t.ex. håller skolpengen låg för att kunna hålla kommunalskatten låg.)
Den andra tesen MZ driver i artikeln är att lärare och skolelever som står upp för faktakunskaper och traditionella undervisningsmetoder har fått det allt svårare i dagens svenska skola.
I sin andra artikel antar MZ att skolpengssystemet för med sig att lärarna – just för att inte äventyra den egna skolans ekonomi – har sänkt betygskraven och numera godkänner även elever med otillräckliga kunskaper i kärnämnena. MZ förundrar sig dessutom över att kraftfulla förbättringsförslag – som Haninge kommuns framgångsrika läsutvecklingsprojekt – sätts ifråga av lärarfack och skoletablissemang.
Undertecknad (övertecknad?) till denna kommentar har under 2000-talet undervisat i 25 grundskolor och 9 gymnasieskolor i Stockholm. Så här långt i artikelserien har kommentatorn inget att invända mot MZ:s exempel eller slutsatser.
Skolans problem handlar om allt möjligt: brist på pengar, kommunalisering, privatisering (ibland, ibland inte), studiemiljö, synen på kunskap mm. Men dessa problem har också sin samhälleliga koppling, skolan verkar inte i ett vakuum så en skoldebatt som bara handlar om skolans inre arbete blir både ofullständig och ibland tom märklig när man låtsas om att ingenting hänt i samhället.
I dagens DN är Zaremba åter tillbaka och han verkar med full kraft. Minervaskolans historia tecknas flyhänt, roligt och mycket ensidigt men låt gå för det. Dessutom beskriver han roligt arbetet med blindkartan. Det får mig att minnas kartorna jag själv ritade på mellanstadiet, försökte lära mig alla USAs stater tex. Jag hade nog gillat blindkartor.
Min kritik handlade egentligen inte om skolan utan om MZs argumentationssätt. Han väljer ut en detalj, tar sedan ett större grepp och drar en generell slutsats, gärna med en förorättad och ironisk touche.
I dagens artikel inleder han med en åskådlig beskrivning av hur man läser Njals saga och hävdar att den skickligt lärarledda lektionen anses förkastlig av lärarhögskolornas pedagoger. För mig framstår i stället denna utmärkta lektion inte som faktainlärande utan i stället som den bästa sortens interaktivitet mellan lärare och elever.
”Min kritik handlade egentligen inte om skolan”, skriver nu Björn om det blogginlägg som förärades rubriken Eländesskola (med osynliga citationstecken och tre s på rad), och som avslutades med det tvärsäkra påståendet att ”den bild Zaremba målar upp känner få av de som verkligen nyttjar skolan igen sig i”.
Nej, lektionen om Njals saga handlar naturligtvis inte om faktainlärande. Den är ett exempel på lärarledd klassrumsundervisning, s.a.s. från katedern. MZ:s poäng i sin tredje artikel är att Hans Jansson i Umeå tvingats öppna en egen friskola för att kunna bedriva sådan undervisning. Från stadens kommunala skola mobbades han ut.
Björn har rätt i att skolans problem har samhälleliga kopplingar. MZ har så här långt lyft fram kommunaliseringen, ledarskapsnivelleringen, den fackliga kräftgången, pedagogik-etablissemangets och myndigheternas kunskapsrelativism – och den förnyade tillväxten av ett svenskt trasproletariat (white trash som motsvarigheten kallas på amerikanska). I sin nästa artikel kommer MZ – gissar jag – att försöka rita upp förbindelserna mellan borttappad kunskap och förlorade visioner.
Till skillnad från Björn, och min medkommentator Rasmus, återfinner jag inte ”skräckvisioner och suggestioner” i MZ:s rundmålning. Tvärtom ser jag hans exempel som belysande och representativa. Ett av den svenska skolans – och skoldebattens – problem är okunskapen och de ideologiska blockeringarna hos deltagarna. Skada om detta börjar eka även i bloggosfären.
Min avsikt var nu inte att diskutera skolan.
Maciej Zarembas argumentationsstil snarare. Hans trosvisshet är stor och inte ett uns av tvekan ryms. Det är den trosvissheten som ger en känsla av obehag och som gör att man känner sig manipulerad.
Bloggosfären, skriver Horace Engdahl i essäsamlingen Ärret efter drömmen, riskerar att göra det seriösa samtalet urvattnat.
Så enkelt att med hjälp av den tillgängliga tekniken snabbt sända iväg en fnysning, en anmärkning, ett avståndstagande utifrån egna idiosynkrasier. Så behagligt att få tillbaka en dunk i ryggen av någon som kastat sig över bloggens gilla-knapp: ”Bra rutet. Håller med! Håller med!”
Under vånda, med tvekan och med eftertanke, försöker MZ analysera den svenska skolans predikament. Han hittar förklaringar och förbindelser – enkannerligen skolans och statens gemensamma funktion som renhållningscentrifug – imponderabilier som vi tidigare varit blinda för, eller åtminstone inte förmått klä i ord.
Fyra illustrationer från min studietid vid svensk lärarhögskola: a) Ett förslag att diskutera betygssystemet utifrån fransk eller polsk modell – d.v.s. att bedömningen endast gäller ett specifikt ämnesavsnitt som går att läsa om och läsa upp – begravdes i tysthet.
b) Den ende historiske pedagog som vi studerade var amerikanen John Dewey som hade upphöjts till ”statsideolog”, som MZ skriver, av Sveriges skoletablissemang. Alternativa röster, utövande lärare såsom Freinet i Sydfrankrike, Wittgenstein i Österrike, eller eleven Albert Camus’ rekapitulation av sin skoltid i Alger, fick vi själva leta fram och läsa efter eget gottfinnande.
c) Vi ålades att läsa Lärare av i morgon (utgiven 2004 av det lärarförbund som särskilt granskas i MZ:s artikelserie) av pedagogikprofessorerna Carlgren och Marton, den förra tillika rektor för Lärarhögskolan i Stockholm till dess skolan lades ned p.g.a. undermålig utbildningskvalitet. Så här lyder ett representativt avsnitt ur boken: ”Istället för att se kunskap som en substans kan man uppfatta den som en relation mellan människan och världen. Det innebär att kunskap ses som uttryck för människans (elevens) förhållande till världen snarare än som något som ska tas in eller läras in.” (s. 195)
d) MZ skriver om lärarutbildningen under 2000-talet att ordet ”undervisning” ansågs ge fel signaler. Det skulle ersättas med ”verksamhet”. När jag hämtar mitt examensbevis ur arkivskåpet ser jag att där står att jag avlagt lärarexamen ”för verksamhet i grundskolans senare år och gymnasieskolan”.
Även en sådan detalj återges alltså korrekt av MZ. Han ger ett prov på god – inte dålig – journalistik.