Sommaren 1974 arbetade jag SJs bandistrikt i Norrköping. Första tre veckorna flyttade jag och en gammal banarbetare om alla detaljer som fäster en kontaktledning och la dem på nya platser i ett stort dammigt lager. Han berättade vad de var till för, jag lyssnade men begrep inte så mycket. Det var oerhört dammigt på lagret och jag lyckades utverka en industridammasugare. Det förlängde arbetet med tre dagar till. Sedan var arbetsuppgifterna slut.

Ett tåg spårade ur vid sjön Näknen och jag fick följa med Stig Karlsson och göra avvägningar. Jag var pinnpojke och höll i mästickan. Men mest åkte vi runt och inspekterade, gick på spåret och kollade signaler. Det var en lycklig tid, tyvärr var också det jobbet slut efter två veckor.

På morgonen fick jag ett uppdrag. ”Åk till Finspång och hämta en låda i godsmagasinet, du behöver inte ha bråttom”. Men du kan vänta att åka tills efter frukost.

Frukosten var dagens höjdpunkt. Det var snarast en lunch. Alla banarbetarna hade sin plåtlåda fylld med potatis, köttbullar, korv eller vad nu hustrun fyllt den med. Också jag, fast det var min mamma som stod för maten. Vi värmde våra lådor i värmeskåpet och satt vi en halvtimme och åt. Jag lyssnade på samtalen män emellan och tyckte att jag lärde mig mycket, själv hade jag inte något att bidra med. Nästan alla var hyggliga, några som Stig Karlsson kunde också höra på mina åsikter. Han berättade om böcker han läst och vi diskuterade Sven Delblanc.

Det var en varm dag och det var fyra mil till Finspång. Jag tog skåpbilen och åkte. En bok hade jag med mig, det var en rysk klassiker – ”Katarina Ismajlova” av Nikolaj Leskov. Den var tunn och liten och gick ner i fickan.

Halvvägs till Finspång stannade jag och gick upp i tallskogen, det var varmt som sagt men lite skugga var det ändå. Jag satte mig och började läsa i min bok. Efter en halvtimme fortsatte jag med skåpbilen.

Godsmagasinet ligger vid sjön. Jag låste upp hänglåset på den stora skjutdörren, sköt ifrån och där stod lådan. Den var inte så stor, vägde kanske femton kilo, så den gick bra att bära ut.

På hemvägen satt jag åter en halvtimme i skogen.

Väl åter bangårdsverkstan var det dags för lunch. Den var mer spartansk och var mest kaffe och möjligen en macka. Middagen väntade ju när arbetet var slut vid fyratiden.

”Jo du kanske såg” sa lagerchefen ”att där stod två lådor i magasinet”. ”Du kan hämta den andra också”.

Åter med skåpbilen mot Finspång. Stannade i tallskogen, ännu varmare nu, och kom åter till godsmagasinet. Låste upp och såg den andra lådan stå där jag sett den redan första gången.

På hemvägen satt jag länge i skogen. Läste en stund, la mig ner och somnade nästan. Den dagen som varit fylld av denna meningslösa syssla kände jag för en liten kort stund friheten. Jag sitter här i skogen, ingen vet om mig och jag gör absolut ingenting. Här finns friheten mitt i detta av tvång formade liv.

Men jag kände mig också ensam och denna ensamhet grep mig nog starkare än frihetskänslan. När jag sedan tänkt på den stunden så har ibland friheten varit i minnet och ibland ensamheten.

När jag lämnat av min låda var dagen slut. Jag kände mig trött och cyklade hem. Just då var jag mer ensam än jag kände mig fri. Fast mest minns jag hur varmt det var.