Två gånger har jag träffat på den namnet Tea Obreht. Första gången var i en novell i New Yorker förra året. ”Blue water djinn” hade lite en känsla som en Hemingwaynovell men var alltför förutsägbar.

Så dök en recension upp i The New York Times och jag lockades att läsa, eller rättare sagt lyssna på ”The white tiger”. Berättelsen utspelar sig i gamla Jugoslavien och är avsedd att vara en allegori som ska förklara de brutala nationalistiska krigen i 90-talets början (då vi med järnridåns fall lite naivt kanske trodde att försoning var på väg).

En tiger rymmer från en djurpark kring andra världskriget och vistas i trakten utanför en by, ibland besöker den byn och en stum kvinna blir t.o.m gravid med tigerns barn. Så lyder i alla fall folkmyten och tigern jagas förstås med katastrofalt resultat för de mest tigerhatbesatta.

Tea Obreht är en begåvad författare men ännu så länge har hon ett bekymmer. Hennes stil är nästan konstant högstämd, vilket förstäks av att Susan Duerden läser med samma pressade tonfall hela tiden och liksom jagar genom texten. Därför bryter spänningen bara då och då fram i texten och resten av tiden sjunker laddningen undan.

Ändå anar jag ett stort författarskap på gång. Hon har förmåga att beskriva det som verkar så vardagligt och idylliskt bli till en sådan massaker. Gå ut i svenska skogen och se de kroatiska smågårdarna komma nära.