Världens bästa pjäs 

Kan ett sjuttio år gammalt amerikanskt familjedrama engagera
oss idag? USA är fortfarande ett ungt land och när O´Neills första drama hade
sin premiär 1916 tog amerikanskt drama ett steg in i den europeiska traditionen
från Ibsen och Strindberg. Plötsligt var teater på allvar, urgamla mänskliga
relationer med hat och kärlek kunde gestaltas i en mogen form. ”Lång dags färd
mot natt” hade sin urpremiär på Dramaten i Stockholm 1956 efter O´Neills död.
Pjäsen cirklar kring ett centralt nav, varje replik är betydelsemättad,
koncentrerad och fylld med ett existentiellt innehåll som var så laddat för
författaren att han ville skjuta på premiären långt fram i tiden.

Regissören Maria Löfgren har valt att göra Eugene O´Neills
mästerverk nedtonat med en prägel av gammaldags teater med några anakronistiska
inslag. Musiken, stämningsfull med träpinnsklapper på bord och golv, och Klas
Östergrens moderna översättning flyttar in pjäsen i vår samtid.

Man kan välja att beskriva handlingen som en berättelse om
en icke-fungerande familj, dysfunktionell på nusvenska. Pappan James Tyrone är
skådespelaren som fastnat i sin lyckosamma roll som han får spela i årtionden.
I verkligheten spelade O´Neills far (pjäsen är erkänt självbiografisk) Edmond
Dantès i ”Greven av Monte-Cristo” i trettio år. Pappan har fastnat i sin
framgångsbild, blivit  bitter men döljer
det bakom missnöje med sönerna och mycket alkohol på krogen med suparvännerna.
Sonen Jamie är en usel skådespelare som super i självförakt men har ändå energi
och är trots allt lillebroderns förebild. Edmund, lillebrodern, får under den
långa dagen reda på att han har lungtuberkulos med dödsdomen hängande över sig.

Allt i familjen kretsar kring mamman Mary. Hon har ett
långvarigt injektionsmissbruk av morfin med ständiga återfall och
behandlingshem. Nu har hon varit drogfri en period men under dagen blir det
alltmer uppenbart att hon börjat igen och vi får följa hur en återhållen ångest
övergår i en kroppslig kollaps. Dramats nav är de tre männens allt
överskuggande oro för om Mary åter ska börja injicera. Varje replik av
nedgörande återkommande kritik mot de andra i familjen följs av en ursäkt liksom
för att ta udden av vad man nyss sa.

Spelet är trovärdigt. Per Burell som pappan agerar surhet
och faderlig stabilitet in till tristessen. Maria Selbings Mary klarar
förvandlingstricket in i drogdimman och självföraktet. Hon är också
sanningssägaren om familjens tillstånd där faktiskt också männen flyr in i den
mer accepterade drogen alkohol. Johannes Wanselow som den sjuke sonen är kanske
lite för gullig långa stunder men lyfter till slut rolltolkningen in i smärtan.

Föreställningen hänger på om man lyckas gestalta den
gemensamma plågan i familjens liv. Problemet är att uppsättningen saknar energi,
första delen verkar avsiktligt trög som inför förväntan på urladdningen. Andra
delens berättelser som successivt rullar upp förklaringar till eländet, som i ett
Ibsendrama, ageras angeläget. Tonläget blir märkligt nog varmare.

”Lång dags färd mot natt” är ett av de stora moderna
relationsdramerna och inte alls bara en så dyster familjetragedi som man i
förstone kan tro. Även i denna bitvis tama uppsättning är den angelägen och jag
tror att familjens interna psykologiska relationer nog känns igen hos de
flesta. Familjens medlemmar super, knarkar, anklagar och trakasserar varandra
men också oroar sig och bryr sig om. I varje fall ibland. Vi kanske ser pjäsen
som en eländessak för att den uppvisar elände men missar då den värme och kamp
som finns mellan personerna. Det försiggår hela tiden ett samtal, man bryr sig
om vad den andra säger, man bryr sig om hur den andra har det även om omsorgen
blir bitter och ängslig och instängande. ”Lång dags färd mot natt” uttrycker
faktiskt i den här uppsättningen en modern ängslighet snarare än det stora
avslöjandet. Så slutar föreställningen i en sorts gemensam förhoppning även om
vi kan känna oss oroliga för om inte färden mot sammanbrottet fortsätter.

teaterrecension som publiceras i Skaraborgs Allehanda 2 maj 2011