Vandringsseminarium Skaraborgsinstitutet Hornborgasjöns stugby 13-14 maj 2011

Levinas och oändligheten enligt Carl Edvard Rudebeck

Carl Edvard Rudebeck, allmänmedicinprofessor i Tromsö,
angrep den svåre nittonhundratalsfilosofen Emmanuel Levinas (1905-95) genom att
som allmänläkare ställa sig frågan: ”Vad är det allmänläkaren egentligen inte
kan låta bli att lära sig?”

Filosofi är ett samtal genom historien. Som vetenskap är den
spekulativ och i en viss mening fri men inte särskilt empirisk som medicinantropologen Lisbeth Sachs påpekade. Dock är den i bästa fall dialogisk fast förstås oftast på ett
indirekt sätt genom sin skriftliga och avslutade karaktär.

Levinas är fenomenolog och som sådan en lärjunge till Edmund
Husserl som grundade fenomenologin för hundra år sen . Husserl menade att den
omedelbara perceptuella verkligheten, fenomenen, är ”det oförställda underlaget
för kunskapen” som medvetandet uppfattar. Medvetandet är med redan från början i
relation till verkligheten, på sätt och vis redan innan fenomenen uppfattas. Intentionalitet
brukar det kallas.

Carl Edvard tog som exempel nya neurofysiologiska
forskningsrön om hur seendet är en sorts inre aktivitet eftersom synbarken till
större delen mottar sina signaler från andra delar av nervsystemet (kroppen) än
från synbanorna.

Levinas var lärjunge till Heidegger. 1933 gick Heidegger med
i nazistpartiet och för Levinas blev det då uppenbart att Heideggers
existensfilosofi, om än insiktsfull och nydanande, hade en fundamental svaghet.

I synen på döden var Heidegger extremt individualistisk –
min död är min – medan Levinas med botten i den judiska tragedin i stället såg
just andras död som det man som människa måste förhålla sig till som det
avgörande – din död är min.

Levinas utvecklade en filosofi där omtanken kommer före tanken,
han säger att det första medvetandet är etiskt och ytterst blir konsekvensen
att världens existens hänger på denna (tillitsfulla) omtanke.

Den andra (människan) finns där alltså redan från början.
Den andras anrop är starkt, så starkt att det tom blir ett sorts outsläckligt
begär. Detta begär som inte kan fyllas gör att den grundläggande
medvetandestrukturen är moralisk.

Det oändliga hos Levinas finns i den andra människans tal och uttryck. Uttrycket
förråder det som redan är sagt. Och ytterst kan vi möta det oändliga i den
andre människans blick, denna blick som säger till oss att om vi möter den så
kan vi inte döda.

I ett vardagligt sammanhang, eller i en klinisk situation, kan vi låta oss drabbas av den andre, Levinas använder begreppet ”känslighet”. I mötet mellan en allmänläkare och en patient, det är ju där Carl Edvard har sin erfarenhetskunskap ifrån, finns om doktorn låter sin ”känslighet” komma fram en möjlighet att låta de kroppsliga upplevelser patienten berättar om ytterst forma en kroppslig intersubjektivitet som en förståelsekunskap. Och det är just detta som allmänläkaren inte kan låta bli att lära sig.

Kommentar: Den andre finns ju omedelbart för handen i min
verksamhet som allmänläkare och även som forskare även om jag nog får erkänna
att hon är lite undanskuffad ibland. Men det finns situationer då
”känsligheten” inte behöver vara så där väldig utan att den andre liksom
tränger sig fram.

Som läkare på barnavårdscentral blir mötet med barnet
uppfordrande. Att möta det lilla barnets blick med förväntan i blicken och
vänta på ett leende eller någon annan tydlig varseblivning är en process som
följs noga av både föräldrar och distriktssköterska. När den kontakten
etableras inträder en sorts lättnad i rummet och om den inte sker måste det
förklaras med gråt, trötthet eller något annat (bakom finns skuggan av sjukdom
eller fel på barnet). Den andre har tagit sin plats i rummet.