I morgon börjar andra säsongen av ”Treme” på Canal Plus.

Första säsongen slutade i moll på ett plågsamt sätt och avspeglade stadens katastrof med orkanen Katrina 2005. Annars är serien hoppfull på flera sätt, människor försöker återerövra sina liv i den lerindränkta och krossade staden och med jazzmusiken som livskraft verkar det faktiskt gå.

Dave Eggers berättar om en vanlig man, en byggentrepenör med egna hyreshus, som stannar kvar i sitt hus när havet stormar in. Han gör det inte av idealistiska skäl utan för att se till sina hus, skydda sin egendom, men också för att han är en sådan som inte vill ge sig. ”Zeitoun” som både boken och mannen heter paddlar runt i sin kajak  i den stilla staden och räddar några människor och matar instängda hundar. Det är vackert och gripande.

Mitt i denna tragiska idyll blir Zeitoun arresterad och vi får följa ett säkerhets- och rättssystem som inte klarar människorätten när det sätts på prov. Eggers berättar denna verkliga händelse rakt på, detaljerat, snarast nedtonat och mycket lidelsefritt. Just därför blir berättelsen en så stark anklagelse. Det är lite av samma berättarstil som i Alexander Solsjenitsyns ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”. En apell om värdighet.

”Treme” är också en tv-serie om värdighet. SVTs inköpsavdelning borde skynda sig.