Idag stötte jag 11.90 med höger och 9.60 med vänster arm med 4-kiloskulan. Jag har inte riktigt fått till tekniken för året ännu.
När jag var 13 år kom min pappa hem med en kula, den vägde 4.25 kg och var alltså 0.25 kg tyngre än damkulan. Jag ordnade raskt min egen kulbana, kulring var inte att tänka på. Det blev en gammal lokalväg som var övergiven och som passade bra till kombinerad kulstötarbana och längdhoppsgrop.
7 meter fick jag iväg kulan, min pappa kom med lite träning upp i 13 meter. Men jag tränade flitigt och trots att hans armar alltid varit kraftigare än mina så nådde jag till slut 14 meter innan det var dags att ägna sig åt något annat än kulstötning.
Det kan tyckas vara anspråkslösa resultat när elitkulstöarna stöter runt 20 meter med den betydligt tyngre (7.2 kg) seniorkulan. Ändå var det få som slog mig. Möjligen har jag senare förstått att kulstötning inte är någon stor idrott i Sverige så stöttekniken hos de flesta brister.
Dessa dagar har vi nåtts av budet att Ricky Bruch gått bort.
Ingen idrottsman var så stor som Ricky Bruch på 70-talet. Jag minns när min kamrat Gert och jag kom fram till Idrottsparken i Norrköping för att gå på friidrottstävling och möttes av ett stort handskrivet plakat med texten ”Ricky Bruch har ännu inte kommit”. Inget meddelande kunde vara mer chockartat just då. Vi hade ju väntat på att få se diskuskastaren och rabulisten, väntat på att på nära håll få uppleva känslan när diskusen lämnade Rickys väldiga näve och flyga ut över den fina gräsmattan och landa långt bort, kanske ända upp mot 70 meter. Ricky kom aldrig då men vi förlät honom.
Ricky Bruch var också kulstötare och dagens mediokra kulstötar var till hans minne.
Björn Landströms blogg 
Det finns många minnen kring Ricky. Ett återkommande minne jag har, är att han nästan alltid hade en värsting ”Bergsprängare” (musikanläggning) med sig till tävlingarna. Han toppade oftast iklädd en lustig huvudbonad och lustiga överdragskläder. Han var absolut min största ungdomsidol under 70-talet. Som gammal kastare, uppvuxen i friidrottsstaden Västerås, hade jag ett speciellt förhållningssätt till kastgrenarna förstås. Varje år arrangerades efter dåtidens mått, stora friidrottstävlingar på Arosvallen, de s.k. VIK-SPELEN. Så fort ryktena gick att Ricky skulle vara med och tävla kom det säkert några extra tusen åskådare, bara för att titta på Ricky! Ricky var show och populär bland publiken. Nu är han borta. Det känns tomt.
Ja Mikael tomt även om det nu var länge sedan han var aktiv, tidsavståndet känns plötsligt litet . Jag minns också hans lustiga kläder och hans ständiga obekvämhet för de som ville ha ordning. Han var ju oförutsägbar och mycket tydligt närvarande. Även via TVn kunde man följa hans sinnestillstånd efter ett diskuskast, den uppmärksamma blicken inte minst.
Har tränat nu i några dagar med att samordna isättandet av vänsterfoten med kroppens fart och få all kraft i rätt riktning som du beskrev Mikael. Hittills har jag dock bara lyckats med en sak i taget. ”men vi ger oss inte”.