På 1970-talet var ”1984”, ”Du sköna nya värld” och ”Djurfarmen” dystopierna. George Orwell stod för två tredjedelar. Barnen i skolan läste i generationer. Övervakning i hemmen, genetisk manipulation och diktatur under frihetens och jämlikhetens sken. Nu duger knappt dessa skrämselskildringar längre (fast ”1984” har en sällsynt kraft i sin gråhet) eftersom de till stora delar har infriats i lightversioner.

Den moderna litterära framtidsdystopin kryper närmare, infiltrerar den vardag vi lever i. ” Cloud atlas” av David Mitchell börjar i slaveriets 1800-tal och via ytterligare fem berättelser hamnar den långt i framtiden för att slutligen återvända till källan för vårt västerländska imperialistiska arv som vi nog många vill vara utan och glömma men som det räcker med en titt på Afrikas karta för att minnas.

Dystopin har i ”Cloud atlas” sina utopiska drag om man vill i utopin se också möjligheter till befrielse. Lars Gustafsson har fö skrivit en intressant bok om det – ”Utopier”-  som just visar utopins dubbla ansikte.

Mitchells bok blir tveksam som varning, det är som om en fruktad framtid redan krupit in i våra liv och liksom gjort oss själva till en del av det fruktade. Kanske  rimligare ordning och tvingar oss till mer av ansvar men också tvetydigare, suddigare och som litterär skildring med mindre kraft. Ändå, när han skriver som bäst blir det med hiphopens rytmer och som om det vore  Eminem som berättade en inte särskilt upplyftande historia som vi inte kan låta bli att lyssna på.

Jag väntar på nya berättelser om en fruktansvärd framtid, det behövs sådana för att människorna ska kunna se och kunna agera. Kanske läste miljörörelsens kämpar ”Framtidschocken” av Alvin Toffler på 70-talet och nådde konferensborden trettio år senare? Barnen i skolan kan inte läsa Orwell i all oändlighet!