Författare och konstnärer och överhuvudtaget vem som helst brukar inte gilla att vara representanter för en grupp, de känner sig fråntagna sin egenart, sina egna förmågor och på något sätt reducerade.

Författarinnan Ann Beattie som publicerat noveller (ofta i The New Yorker) sedan mitten av 70-talet har ofta fått den stämpeln. Hennes karaktärer har sagts tillhöra en generation som kom efter 60-talets proteströrelser. De är ofta vilsna storstadsbor som kanske kommer från någon liten avkrok i Oklahoma och vars liv saknar riktning. Deras yrken är storstadens alla serviceyrken eller också försöker de etablera någon sorts fristående karriär. Deras relationer är också tvekande och i uppbrott. Ann Beatties åtminstone tidiga stil förstärker intrycket, karaktärernas bakgrunder antyds mest, inga livfulla bilder av utseenden målas, inte särskilt mycket händer i stunden utan handlingen drivs i så fall framåt av hopp i tiden då läsaren kan ana att något hänt. För läsaren blir det lätt att uppfatta det som irriterande och tröttande.

I en intervju i Paris Review är Beattie uppenbart trött på dessa anklagelser och påpekar att hennes berättelser innehåller en massa specifika detaljer: en kille som jobbar på en fabrik som tillverkar yxor och röker hasch hela dagarna och vars stora engagemang är hans hund. Hon menar att man läser in dolda meningar och moraliska omdömen som inte finns där.

Jag kan ändå förstå vad man menar. Många författare och vardagens människor har kanske en tendens att överskatta den rena beskrivningens kraft. Ofta får ett värdeuttalande eller ett mer generaliserande påstående en större kraft. Den mer lågmälda och betydelsemättade frasen är slätare och vädjar inte omedelbart till att läsaren vaknar till och dras in i berättelsen. Ann Beattie och alla andra som uttrycker sig nedskruvat får stå ut med det men därmed inte sagt vem som har rätt.

Här kommer ett textexempel från en tidig novell. Trots att det är så enkelt skrivet så fick jag läsa flera gånger för att erfara den kraft som den korta dialogen och tredjepersonberättarens (she) lilla reflektion har.

”Where were you in 1974?” he asked her once.

”In school. In Ann Arbor”

”What about 1975?”

”In Boston. Working at a gallery.”

”Where are you now?” he said.

She looked at him and frowned. ”In New York”, she said.

He turned toward her and kissed her arm. ”I know” he said. ”But why so serious?”

She knew that she was a serious person, and she liked it that he could make her smile. Sometimes, though, she did not quite understand him, so she was smiling now not out of appreciation but because she thought a smile would make things all right.

Jag tycker att det här är ett bra exempel på sk ”low-grade troubles” som människor har och som hon berättar så inkännande om. De stora kriserna föds ur de till synes små tillkortakommandena.

Det kanske är dags att återupptäcka Ann Beattie (några av hennes böcker från 70-och 80-tal finns översatta) i Sverige. Ibland verkar det finnas en tidsförskjutning gentemot de mer europaliknande delarna av USA gentemot oss. En sen novell som ”A rabbit hole as likely explanation” är  ändå lite annorlunda än hennes tidiga noveller. Den handlar om ett gammalt brutet förhållande som kanske håller på att återuppstå (med en hund som förmedlare!) under dotterns bemödanden med sin dementa, elaka men humoristiska mamma som flyttar till ett hem. Karaktärerna är tydligare tecknade, lättare att förstå, mindre reducerat språk. ”Det händer mer” skulle någon säga. Kanske man kan se det som en utveckling, en av många möjliga. Samuel Beckett blev ordknappare, avskalad, det var hans utveckling. En annan människa erövrar världen i en annorlunda ordning.