Skönlitteratur lider ibland av att vara oredigerad. Bra idéer nöts ner av en ofokuserad skrift.

Jonathan Lethems ”The fortress of solitude” handlar om den vite killen Dylan Ebdus’ uppväxt i en svart stadsdel i Brooklyn. Den utsatthet och den position han måste kämpa för att erövra är sådan som svarta killar och tjejer är vana vid i andra sammanhang. Bra skildrat och engagerande stundtals men så faller han in i en detaljerad beskrivning på ett ”målande” språk och plötsligt blir romanen en lång stund tråkig. Jag som lyssnar på en inläsning (20 timmar) kommer på mig själv med att irritera mig över ordflödet och börjar tänka på annat.

Ungefär mitt i boken bränner det till desto mer. Dylans vuxenhet handlar om att bearbeta sitt sårade förhållande till sin uppväxt och det urartar och blir alltmer nördigt. Dylans flickvän får ett utbrott och tar upp en efter en av Dylans alla skivor, konstaterar att den ena är en värre eländesskildring än den andra och anklagar Dylan för att dra in henne i sin barndomstid och strunta i henne. Hon avslutar med att kasta skivorna, det måste vara CD-skivor, i golvet så att de går sönder. Detta åskådliga och roliga parti fick mig på gott humör och höjde genast Lethem innan han återgick till långrandighet. Nåväl, det kom fler höjdpunkter och så pendlade boken upp och ner.

Har vi någon svensk motsvarighet? Jovars det finns en hel del  men den allra mest typiska är Stieg Larssons trilogi om paret Blomkvist/Salander som med ökad kvalitet skulle ha kunnat reduceras från tre tjocka böcker till en koncentrerad roman och varit minst lika stark som samhällskritik av rättsröta i Sverige. Men då hade förstås inte Blomkvist kunnat dricka lika många koppar kaffe.