När Thomas Friedman åker till Tianjin i Kina på konferens och hamnar han i ett hypermodernt kongresscenter på 230.000 kvadratmeter. Han får reda på att det byggdes på 8 månader. När han återvänder hem till Washingtonförorten Bethesda noterar han att rulltrapporna på subway är under reparation sen sex månader. Att ta sig in på stationen i rusningstid kan ta tio minuter i den stillastående rulltrappan.

”That used to be us” skriven av Friedman och Michael Mandelbaum berättar övertygande om USAs väg utför – och hur de åter ska bli ”great” (vi får nog stå ut med det här överdrivet självmedvetna amerikanska språkbruket).

Åter står omfattningen av den amerikanska skuldsättningen och alla försummelser, särskilt under det senaste decenniet,klar. Och trots den patosfyllda retoriken så kan jag känna mig tveksam om USAs offentliga ekonomi kommer att vända som författarna vill se.Den enorma och tilltagande ojämlikheten och alltför lite pengar till det gemensamma har inneburit förfall i skolsystemet.

Hur ska det då bli bättre igen? Medicinens fem ingredienser är utbildning, infrastruktur, invandring, forskning/utveckling och reglering av marknaden. I stora drag har de rätt i teorin men ändå känns det som om det är lite av önsketänkande.

Om vi nu i Sverige ska ta författarna på orden så är inte den svenska linjen glasklar. På alla dessa fem punkter är den borgerliga regeringen dålig eller halvdan i sin satsning. Utbildningen segregeras och tilldelas mindre medel, invandringen har mest blivit en enda stor negativitet, infrastruktur symboliseras av ett SJ som försummat underhållet i många år (min fars eviga klagan hjälpte inte), forskningen stöds i ord men utan verklig kraft och marknadens brutala delar motverkas dåligt. Vänstern borde kunna bättre, låt oss få se det! Ett förfallande gemensamt rum är ingen lovande väg för ett samhälle.