I början och mitten av 1970-talet åkte Per Edström runt i Stockholms skärgård med Teaterbåten Arena. Ibland la den till utanför Dramaten i Nybroviken. Per Edström regisserade och spelade också  på sin lilla flytande scen, det var en särskild känsla att gå ombord och känna hur det gungade till och sedan sätta sig i en nästan rund oväntat stor teaterlokal.

En gång satte han upp ”Den kaukasiska kritcirkeln” av Bertolt Brecht. Det var en stark upplevelse, inte bara för att det handlar om en dragkamp om ett litet barn, utan genom att man spelade Brecht på ett  skickligt distanserat sätt.

Distanseringen har ofta parodierats. ”Här kommer vi och ska spela teater, ni ser att det inte är på riktigt. Nu stoppar vi pjäsen och ser vad som hänt. Ser ni hur utsugningen av den fattige fungerar!”

Distanseringen kan smart använd få åskådaren att se tydligare vad som händer, en vändning mot publiken, en förklaring innan man börjar osv.

När en av de fem svarta killarna i Ruben Östlunds ”Play” säger ”när man är så dum att man visar sin mobil för en svart kille så får man skylla sig själv” så säger han något fullständigt osannolikt.

”Play” ser ut som en dokumentär – Göteborgsmiljöer från köpcentrum, spårvagn, hållplats, café, fält – men är inte alls filmad som dokumentärer brukar filmas. Kameran väljer obekväma vinklar, vi ser bara delar av vad som händer, ibland hör vi bara. Episoden på tåget tas längs med vagnen och genom en dörr, alla detaljer försvinner. Känslan av att inte ha kontroll byggs upp genom bildutsnitten.

”Play” är ingen socialrealistisk skildring av livet i det moderna Sverige. ”Play” har inget indignationsbudskap även om det kan tyckas se så ut. ”Play” är inget inlägg i rasismdebatten. ”Play” är en spel, ett spel om sociala koder om man så vill. ”Play” har om man tittar ordentligt inget sammanhang där personerna lever, det bara ser så ut.

”Play” arbetar just med distansering och när den svarte killen fäller sin märkliga replik så förstår åskådaren att det är just ett spel som hon ser. Den svarte killens replik talar om att han känner till våra förutfattade meningar om barns våld mot varandra. Han vill att vi som tittar ska påminnas om det. I det läget kan vi titta en gång till och se hur filmen handlar om människors våld mot varandra och hur svårt det kan vara att bedöma en situation där man inte har sammanhanget klart för sig.

Vi kan också få syn på att den här uppställningen med fem svarta killar, tre vita yngre killar, ett antal mer vuxna som inte vet hur de ska bete sig, två arga pappor och en kvinna som utnämner sig själv till vittne bara är högst tillfällig. Maktens mekanismer är likartade men deltagarna växlar.

Om Brecht hade sett ”Play” hade han varit stolt, vi andra kan känna oss lite upprymda av att det var på låtsas den här gången och att vi kanske ser lite mer nästa gång.