Cajsa ska springa en mil runt Kungsholmen i Stockholm. Det står 5000 löpare på Rålambshovsleden och väntar på att få komma iväg. Jag och Jakob A står strax framför starten vid vägkanten och tittar rakt emot dem, och så går starten. De springer förbi oss i en som det verkar aldrig sinande ström, ”som att se en film på snabbspolning” säger Jakob. Och så har plötsligt alla passerat. Det blir tyst.
Kungsholmen är långsmal från öster till väster. Vi beger oss rakt över ön i nordlig riktning och når Kungsholms Strand precis när Cajsa passerar. Hon ser pigg ut och vinkar åt oss. Vi är en aning ansträngda i kavaj och rock och får genast vända åter över den kullriga holmen för att hinna till målet.
Cajsa spurtar friskt in på 52 minuter, hon ser rosig ut och säger att hon inte är riktigt trött och att det var jättekul. Jakob ser ut som om han också skulle ha velat springa.
Själv kan jag inte springa, lungorna är inte friska och håller bara för en kortare löpsträcka innan andfåddheten blir absolut. Men jag minns när jag kunde springa. Jag och min kamrat Gert sprang i Vrinneviskogen i Norrköping var och varannan dag. Vi sprang inte så långt som nutidens hårda motionärer gör. Milen var det längsta och då kändes kroppen mör. Kvinnor som löptränade var mycket sällsynta så gubbarna hade alla bastutider för sig själva.
Det var härligt att springa! Nåja det var faktiskt mest plågsamt men det kanske hade sin förklaring. För mig var varje träningspass en tävling, med tidtagaruret i hand, och i mål var krafterna slut. Så behövde jag aldrig ställa upp i riktiga tävlingar, kampen var redan genomförd. Dock brast det i taktik och träningsklokhet. Ändå var det härligt att kunna springa, det är en saknad nu.
På väg från Rålambshovsparken möter vi en ambulans. Läser senare att en 37-årig man dog under loppet trots stora och snabba räddningsinsatser. Stannar upp en stund och funderar…