Zadie Smith (”Vita tänder” och ”Om skönhet”) återvänder till sin uppväxtförort Willesden Green i nordvästra London och upptäcker att biblioteket ska läggas ner för att det ska byggas privatbostäder på den ekonomiskt attraktiva marken. Hon skriver i återhållen vrede och sorg en magnifik försvarsartikel för offentliga bibliotek i New York Review of Books (12 juli).
”Well-run libraries are filled with people because what a good library offers cannot be easily found elsewhere: an indoor space in which you do not have to buy anything in order to stay.”
Mitt första bibliotek var Norrköpings stadsbibliotek. Den gamla villan där böcker, tidningar, tidskrifter och LP-skivor fått en tillfällig förvaring upplevde jag som labyrintisk. Till en början var det bara barnavdelningen, som var ett stort rum (gigantiskt tyckte jag), som var tillträdesplats, hade inte åldern inne för de större hemligheterna.
Många av böckerna var sedelärande och inte så där riktigt lockande. Jag var dock flitig och letade systematiskt igenom hela barn- och ungdomsavdelningen efter mer spännande böcker, började om och upptäckte nya. Senare fick jag tillträde till vuxenrummen….
Min kamrat Gert och jag anmälde oss till en bokcirkel, vi fick sitta runt ett bord i ett vindsliknande rum dit man tog sig via en brant trappa. Vi fick berätta om egna böcker vi läst och lyssna på högläsning ur en tråkig bok. Gert och jag som var något år äldre än de andra tappade tålamodet först och störde högläsningen. Bibliotekarien ordnade då frågesport. Jag och Gert klarade lätt av den andra gruppens fråga ”säg en Fem-bok?” (vi hade ju läst ett antal av Enid Blytons böcker). Den andra gruppen kunde däremot inte svara på vår fråga (som kanske låg lite utanför bokcirkelns ämnessfär) ”vem vann OS i maraton 1896?” (rätt svar: Spiridon Louis). Vi anade nog varför vi aldrig blev kallade till något nytt möte i bokcirkeln.