Det kom en turk till klassen. Han stod framför mig i ledet, eller bakom, jag minns inte men en av oss knackade den andre i huvudet och vem det nu var så replikerade han med en höger i bröstet som följdes av en returnerad höger och så blev det några till.
Det blev inga skador av detta slagsmål, kul kille förresten denne turk som slutade i min klass efter något år, men däremot kvarsittning för oss båda, 1½ timme i biblioteket.
Sankt Olofsskolan hade ett stort bibliotek. Jag hade redan hittat Astrid Lindgrens ”Vi på Saltkråkan” i bokform men nu fick jag chansen till något ännu bättre. Men först fick vi ställa ut återlämnade böcker och sen fick vi bara vara kvar i biblioteket, vår lärare var nämligen också skolans bibliotekarie.
Jag hittade ”Villevalle i Söderhavet” och kunde läsa om flickorna på Tahiti. Jag hade ju redan sett TV-serien, men lockelsen fick nu en extra dimension. Denna egentligen ganska oskyldiga bok av Bengt Danielsson innehöll några scener som skolpojkar då upplevde som heta, ja jag kollade det med kompisar men vi kom fram till att de flickorna med bastkjol nog var ouppnåeliga.
Förtrollningen bröts av att min mamma dök upp i skolbiblioteket och undrade varför jag inte kom hem (på den här tiden behövde skolan nämligen inte i tid och otid informera om allting). Min turkiske kompis och jag fick gå hem, min mamma drog lite lätt på munnen när hon hörde vad vi gjort.
Fast läraren, Ingemar Abrahamsson, var faktiskt ganska arg, jag förstod egentligen inte varför men det gör detsamma. Jag gillade honom, han berättade i skolmatsalen om Vietnamkriget, hur många kilo trotyl per kvadratmeter som amerikanarna släppte ner med sina bombplan. Han var upprörd, det minns jag ännu idag, sen såg jag honom i en demonstration mot kriget. På det funderade jag mycket.