När världsmästerskapen på skidor gick 1970 var jag högstadieelev på Djäkneparksskolan i Norrköping. Skolan hade ett bibliotek med hyllor i rader som gjorde att rummet inte var överblickbart. På biblioteket stod en TV-apparat lite undanskymt bakom hyllraderna.
Jag såg till att under några strategiskt valda lektioner få uppdrag att gå till biblioteket, kanske för att söka i uppslagsböcker, även då stod faktakunskap högt i kurs.
Under stafetten 4×10 km var jag nere två gånger i biblioteket. Jag kunde följa delar av första sträckan och då beräkna när avslutningssträckan skulle börja. När jag andra gången kom ner satte jag på TVn och kände omedelbart den dubbla spänningen från stafetten och risken för att någon skulle upptäcka mig. Om jag hörde någon komma stängde jag av och tittade i böcker i stället. Snart var jag åter ensam och kunde sätta på igen. Plötsligt uppenbarade sig en kvinnlig lärare, hon gick förbi, tittade på mig och den påslagna TVn, gick sedan vidare utan kommentarer.
Stanna upp: Vad gör en högstadielärare när hon ser att en elev under lektionstid sysslar med något uppenbart icke-tillåtet och försummar arbetet i klassrummet. Naturligtvis stannar hon och frågar retoriskt vad jag gör där, stänger av TVn och skickar upp mig till klassrummet. Men hon gick bara förbi som en skugga och försvann. Just då såg jag henne som en god människa.
Jag såg färdigt på stafetten, Sovjet vann före Östtyskland och jag kunde återvända till klassrummet efter en halvtimmes bortovaro. Det var inte så lätt att förklara min långa bortovaro.
Bibliotek ska vara öppna jämnt. Vårt skolbibliotek var ofta låst och jag hade fått låna en nyckel. Jag var nöjd med det förhållandet då. Men tänk om det alltid varit öppet, då skulle biblioteket varit fullt av högstadieelever som sett på VM-stafetten och en massa andra elever som satt och läste i varje hörn. Ett riktigt offentligt rum, under tak och värme i den svenska vintern.