När jag vaknar vid halvåttatiden hör jag Solveig, hon är på väg till jobbet. Det sticker i fötterna, nervsmärtorna som utlöstes av vindsröjningens krypande gör sig påminda. Läser tjugotalet sidor i Richard Fords ”Canada” i min Kindle. Sen kan jag inte ligga kvar längre, värker mest överallt i kroppen och fötterna domnar ännu mer. När jag kommer upp och rör mig känns det bättre.

Just det, idag ska Isak och hans kompis Albin fortsätta det hönshusbygge de påbörjade igår. De spikade ihop reglar till ett golv på sju kvadratmeter och var sen ordentligt trötta.

Termometern ute visar femton och det verkar blåsa som igår, solen lyser in på mitt skrivbord och jag rullar ner gardinen. Brygger kaffe och sätter mig en stund med Henri Allegs ”The Question”. Står ut med den noggrant beskrivna tortyren i tio sidor, funderar på hur jag själv skulle klara en tortyr, av vem? Inte av franska fallskärmstrupper som Alleg i slutet på 50talet. Skickar ett sms till Kristian om Allegs bok och frågar när vi ska träffas i Töreboda.

Städar i köket och bäddar. Isak sover ännu men jag väcker honom.

Innan Albin kommer vid elva har Isak släppt ut tuppen och de tre hönorna. Två ägg har de värpt under natten, lite brunvitaktiga med en liten fast lite mörkare gula, utsökta för omelett. Jag har noterat att hinnan innanför skalet är hårdare än på ett ägg från en ”vanlig” höna, det är som om ägget är mer skyddat?!

Hämtar posten, Skaraborgs Allehanda med sin framtoning av en svunnen tid och Dagens Nyheter som vill vara modern. De ger två mycket olika bilder av tillvaron som möts på få punkter förutom de liberalt-moderata ledarsidorna. Isak konstaterar ironiskt att en av huvudnyheterna i Allehanda är att en gränssten från 1600-talet i östra Stöpens allmänning har renoverats.

Mynta, grannen Britts golden retriever, ligger platt men kommer direkt när hon hör brevlådan. Jag smeker henne en stund, hon blir alldeles stilla och gnyr, ligger på rygg som förstenad. När jag slutar reser hon sig direkt och återvänder till sin platta vila. Vilken otrolig förmåga att leva i nuet med historien som oordnade diffusa minnen tänker jag.

Killarna har arbetat en knapp timme med franska skruvar och skruvdragare. Jag har ordnat en enkel fikabricka. Jag berättar lite om Allegs bok och Isak kontrar med Pierre Brosnans två år långa tortyr i en James Bondfilm. Det ena var verklighet, det andra fiktion, men det är så med konsten att den kan tillåta tankarnas fria strövande och sen plötsligt bli handfast verklighet.

Medan killarna sågar ur en golvbräda för spontarna på väggen tar jag mig an altanens linnegardin. Den hänger och svänger i vinden och nu har den blåst ner, mina ståltrådar har helt enkelt gått av. Jag byter till fisklina, knyter råbandsknopar med den sprittiga linan som är så tunn att mina svaga ögon tappar bort den hela tiden. Till slut har jag fått den fast och hänger upp verandagardinen igen. Den svänger åter i vinden men fisklinans följsamma motstånd blir svårare att bryta ner än ståltråden som bara nöts av.

Halvvägs komna med brädgolvet i hönshuset, golvplankorna är uppbrutna från stationshuset och alltså från 1909, kommer Isak o Albin till dukat bord. Det blir grön ärtsoppa, gräddfil, senap, ciabatta med camembert, tomater och sallad. Vi länsar i stort sett bordet, pratar om den husrenovering vi gjorde 1998 av stationshuset. Först all rivning och utforsling av allt skräp och sedan byte av alla innerytor medan utsidan är intakt, bara målad.

Killarna bygger vidare och jag märker att de får nya idéer medan de bygger. Den handfasta kroppsliga erfarenheten transformeras till tankar och nya idéer uppstår. En gammal sanning som i vårt utbildningssystem inte utnyttjas. Varför inte? Säkert strukturella ekonomiska faktorer men kanske också ren lättja, det är enklare att fortsätta inom skolans skyddande väggar. Blir en stund förbannad när jag tänker på en skola där man vill ersätta ungdomars utveckling till fria uppfinningsrika varelser med disciplin, betygsfanatism och straff.

Hönorna är än här än där på vår stora gräsyta, ibland försvunna in bland träden. Jag går till min kulbana och stöter fem-sex stötar med min 4-kilos järnkula. Mäter som alltid, tycks ha en svårbrytbar vana att mäta, med vänster 9.30 och med höger arm 11.70. Kulstötandet blir som en ritual, ett sätt att göra något som egentligen är så välkänt att det blir som att lunka runt i tillvaron. När jag sedan ska manövrera labyrintkulan runt på spelet så går det dåligt, fingrarna kan inte göra de avvägda små rörelserna.

Cyklar till skogen, hittar bara några få blåbär. Det blir ingen blåbärspaj. Får en bild på blåbär på Whatsapp från Johanna som berättar att hon gjort en blåbärspaj. Jag svarar direkt att jag inte hittade blåbär men gjorde en vinbärspaj i stället. Drabbas av en sorts sanningsruelse och tvingas göra en smulpaj på vinbär och hallon.

Rasmus har en recension i UNT om den moderna socialdemokratin; Adrienne Sörboms ”Politikens gränser. Globalisering, socialdemokrati och banden till nationen.” Han tecknar snabbt en bakgrund och skriver fyndigt, jag skickar honom ett sms.

Peter Löfvall som instruerar killarna i hönshusbygget kommer och berömmer och vi diskuterar nästa moment sedan de skruvat fast golvplankorna. Väggar eller tak härnäst, det får bli tak så blir väggarna lättare att fästa. Råspont och isolering får köpas i morgon.

Arbetsdagen är slut för killarna, jag ser att de är nöjda med vad de gjort under två dagar. Nu vidtar skype med hörlurar och spel under kvällen, aldrig att de skulle sätta sig framför tv-apparaten, dess tid verkar vara ute.

Solveig kommer hem från en intensiv dag på vårdcentralen och äldreboendet. Arbetsbelastningen har ändå varit inom rimliga gränser. Hon har med en grillad kyckling som vi äter under viss vånda. Pajen efteråt med grädde till blir en överraskning. Överraskade nog mig själv att jag gjorde den extra ansträngningen. Tur att ingen tvingade mig….

Ännu är sommarkvällen ljus och det fortsätter blåsa. Letar dörrar och fönster till hönshuset via nätet, verkar gå att fixa till rimliga priser.

Lite tid går.

Domningen i benen har nästan försvunnit, jag har mest rört mig hela dagen, bara korta stunder av stillhet. Solen går ner, blåsten avtar, hönorna är i hönshuset men håller sig i ett hörn, lite oroade över hur deras hus ändrar skepnad.

Solveig går till brevlådan, jag kommer efter, går i hårda träskor. Det stöter i ryggen och jag lämnar träskorna i ett dike och går barfota. ”Ja det är en internationell rörelse att gå barfota” säger Solveig. Men jag är inte riktigt van, trampar på en sten. Tänker på Wim Wenders film ”Paris, Texas” med mannen som bara gick och gick och gick barfota. Men han var ju lite galen…

Läser igen i ”Canada”, om föräldrarna som rånade banken och de femtonåriga tvillingarna som plötsligt stod ensamma med ett helt hus i 60-talets början i Montana. Det är så inkännande och skickligt beskrivet, som en femtonåring tänker och samtidigt reflekterar som vuxen. Sedan tar dagen slut för tidigt, jag var inte färdig…