Jag blev utan biljett till Ullevi och Bruce Springsteens båda konserter. I stället fick jag ordna min egen konsert. Satte ”Shackled and drawn” med ”Waitin’ on a sunny day” och ”My city of ruins” på repeat och cyklade ut i Klyftamon i den svala sommarkvällen. Mitt blåa sommarlinne fladdrade i vinden när jag rullade nedför backen och jag var absolut ensam.
I grustaget drack jag mitt medhavda kaffe och tog en paus från musiken. Det vet jag förstås att Bruce aldrig gör. Tänkte på när jag den där gången var på Konserthuset i Stockholm 1975. Det var bättre då tänkte jag först men sen att det nog ändå är bättre nu. Jag blev lite sorgsen där jag satt.
Genom gruskurvorna i sakta cykelmak återupptog jag konserten i sällskap med ”Bobby Jean” och drev undan dysterhet och nostalgi med ”Thunder road”. På gräsmattan utanför Sparresätter skogsgymnasium gungade jag till ”She’s the one” med saxsolo av Clarence Clemons och tänkte att så här ska det vara på en riktig konsert med Springsteen, ett stort folkhav och musiken som liksom kommer uppifrån, från himlen, det är ju något religiöst med den där Bruce.
Över fälten i uppförsbackarna lyftes jag av ”Born to run” till en storståtlig spurt, musiken lyfte mig mot höga höjder och min konsert gick mot sin fullbordan, mer än två timmar lång!!
Fast då fick jag stanna och skjuta på en bil som fått motorstopp, gubbarna var från Töreboda och Mariestad och var både lite hjälplösa och inte alls på någon konsert….