Han ser ut som en stor slaguggla när han äntrar scenen framför vitklädda radiosymfoniker. Jag tänker på hur Elvis Costello sjöng med Brodskykvartetten när jag hör Antony Hegartys falsettlika stämma som kommer från denna uggla, helt oväntat ljust och skirt. ”It will be some slow singing” säger han först blygt. Senare vädjar han envetet om hoten mot jorden – ”there are seven billions of people and two thousand tigers”. Han tror på äldre kvinnor i de politiska församlingarna som räddningen (jag kan inte elakt låta bli att associera till mrs Thatcher).

Om Bruce Springsteen är ett fysiskt fenomen så gäller inte det för Marianne Faithfull. Hon avbryter sin sång mitt i och sätter sig med en cigarett medan orkestern spelar på. Snart nog är hon på benen, fimpar med foten, ler spjuvert, och fortsätter med ”what are we fighting for”.

Samma 66 år som Faithfull är Patti Smith. Hon verkar ha tränat, och drogat bara måttligt, tänker jag när hon skuttar runt. Hon dansar lite spattigt rytmiskt. Och hon sjunger som en riktig rocker, kraftfullt. Och så är hon glad och lite sorgsen på samma gång.

Frida Hyvönens snedblickande skälmska leende och tramsiga mellansnack är oemotståndligt. För även om hennes sånger ibland balanserar på randen till det sentimentala så är hennes framträdande intelligent och vackert.

Yoko Onos 60-talsfilm på Moderna museet av människors nakna bakar när de går är fortfarande omskakande. Lätt att se de vajande skinkorna och tänka på Antony Hegartys visoner om en bättre värld där människan är mer varsam.

I Prideparaden ser de politiska partiernas deltagare bortkomna ut, de skrålar lite lätt och liksom stolpar fram. De paraddeltagare som går av eget nödtvång har en annan självklarhet vare sig det är någon av alla dessa med regnbågsutstyrslar eller en gammal kvinna i oansenlig hållning och klädsel (och vi kan ana vad hon varit med om bland moralens ståthållartrupper).

”People have the power” sjunger Patti Smith och vrålar ”free Pussy riots”. Jovars åtminstone ibland kan vi tro det.