”Varje vippa hade en mörkröd mogen färg och tillsammans utgjorde de en stark och stadig enhet, en storslagen tanke. Min far var då ännu ung och tänkte inte på saken i så utbroderade termer – det är jag som har gjort det.”
Mo Yan låter sonen föra ordet i ”Det röda fältet” och uppenbarar berättartekniken så tydligt.
Kanske skulle min far ha gillat Mo Yans sätt att berätta, jag vet inte riktigt. Men jag vet att han som många andra gillade Isaac Bashevis Singer sedan han blivit omfattande översatt till svenska efter nobelpriset. Mest av allt gillade han dock ”Stäppen” av Anton Tjechov. ”Den är förbaskat bra, jag har läst den flera gånger” sa han. Men det var länge sen, kanske för trettio år sen han sa så. Sen blev det mer Singer än Tjechov.
Han satt i sin gamla reglerbara träfåtölj med grönt blommigt tyg, fast han reglerade den aldrig. Han såg nedsjunken ut, med fötterna på fotpallen, nästan som ett utspärrat V. Där satt han alltid, så länge han rökte, när han såg på TV och när han i alla år läste Dagens Nyheter.
Det är tre år sen min pappa dog och han skulle häromdagen ha fyllt 88. Utanför hans fönster på Sandbyhovs sjukhem dessa sista dagar stod ett väldigt pilträd. Det var ett vackert träd men det orkade han inte bry sig mycket om då. ”Jaha” sa han bara när jag kommenterade trädet.
Men jag tror att han skulle ha brytt sig om att Cormac McCarthy inte fick nobelpriset för sin roman ”The road”. Han skulle ha tyckt att den handlade om människans existentiella villkor, om en värld utan gud men om en värld där människorna ändå kunde bry sig om varandra utan sentimentalitet, bara sådär enkelt och vardagligt.