Idag meddelas att Lars Werner har dött 77 år gammal i en hjärtinfarkt. Man kan tycka att det inte är så konstigt ur medicinsk synpunkt, Lars Werner uppnådde ändå nästan den ålder som svenska män gör numera och dessutom hade han väl inte alltid levt så sunt som Socialstyrelsen vill. Han hade nog inte fått många poäng på den hälsoskattningsskala som hälsolevandets oerhört medvetna självutsedda entreprenörer kommer att göra sitt yttersta för att genomföra.

Lars Werner var en arbetare som blev partiledare efter lång tjänst i partiet. 1975 när jag var i mitt vuxenlivs tidigaste år, född 1954, var kommunismen nedsvärtad av Sovjets inmarsch och kontroll över Tjeckoslovakien 1968. Men kommunismen var också lite spännande i sin italienska och franska variant. Vänsterpartiet kommunisterna strävade på, attackerade högern intensivt och duckade mestadels för Sovjet. Till slut fick partinamnet med knapp majoritet ändras till vänsterpartiet 1990 och för Lars Werner som gammal kommunist som nog en gång i tiden hoppats på Stalin och hans efterföljare var det inte bara enkelt. Werner satt i 18 år som partiledare och för mig var han inte utan betydelse i många unga år.

Jag var ändå aldrig någon fan av Werner. Jag tyckte han var förutsägbar och inte så uppfinningsrik. Mer att han dundrade än var retoriskt vass. Vänsterns främste företrädare var alltså inte så där särskilt entusiasmerande. Men han skulle aldrig ha stillatigande åsett Sveriges förvandling till Europas ledande privatiseringsnation. Och han skulle inte ha accepterat de humanistiskt inlindade brutala nedtryckningar av de människor som inte uppfyllde förändringskraven. Han skulle i en politiskt central position, tror jag i alla fall, gråsosselikt försvarat en sorts anständighetens jämlikare samhälle.

Men CH Hermansson, hans företrädare, lever än och verkar i mindre kretsar men sannolikt med avsevärt inflytande. Han är en av de sista intellektuella politikerna i maktposition, ni unga har ännu chansen att utmana!, som diskuterar utifrån en omfattande bildningsgång och där taktiken bara kan motiveras av ett avsevärt kunskapskapital – det du storvulne folkpartiledare!

Jag kan sakna Ernst Wigforss – läs hans fascinerande memoarer!

Jag kan sakna Tage Erlander – läs hans tvivlande dagböcker.

Jag kan sakna Bertil Ohlin, för även om han var lite torr så var han kunnig och skarp, en svår motståndare.

Jag kan sakna gamle högerledaren Jarl Hjalmarsson, med hjärta för kriminellas svårigheter att återkomma.

Också hans efterträdare Gunnar Heckscher vars skarpa analyser togs i anspråk av Sveriges radio under hans senare år kan jag sakna.

Jag kan sakna Olof Palme för att han var så himla irriterande, så modig (och feg ibland) och förmådde omvandla sina erfarenheter av mänskliga orättvisor till retoriskt mästerskap.

Och jag kan sakna att jag var för ung för att vara med när Alva Myrdal la grunden för den praktiska politik som behövs för ökad jämlikhet mellan kvinnor och män.

Lars Werner uppfattade jag inte som en betydande intellektuell politiker, mer som en enveten bulldoggsliknande godmodig agitator. Jag har redan saknat honom en tid.