Jag åkte till min gamla hemstad Norrköping för att sälja konst.

På Borgsmo kykogård ligger min far och mor begravda. De dog 2009 och 2010 och på deras gravsten står ”Komna från Luleå”. Jag vet inte säkert om de hade velat ha den inskriften men nu är det i alla fall så. Graven är ju mera för andras än för deras skull och jag gillar den där kopplingen till Luleå där både mina far- och morföräldrar bodde. Ett skäl att åka till Norrköping var att se till graven.

Norrköping har blivit en mer främmande stad samtidigt som det känns som samma stad som när jag flyttade 1973. Jag märker att jag ser det som var och inte det som är. Några platser är helt oförändrade och dit går jag gärna. Museets skulpturpark ser likadan ut som på 60-talet förutom några verk som tillkommit, parken ligger bakom det för närvarande stängda museet. Det är som om tiden stannat där, skulturerna i sten och rostad plåt blir min ungdom, en stilla sanning om att ingenting egentligen har förändrats.

Jag får nog mellan 5000 och 10000 kronor för tavlorna. ”Nä, du är alldeles för optimistisk, mycket mindre, om du 5000 så får du vara glad” sa Solveig.

Jag fyllde bilen med tjugo konstverk och åkte till Bukowskis market på Linnegatan. Norrköpings gamla auktionskammare har införlivats i den alltmer centraliserade marknaden.

jag hade med en huskomposition av Birger Birger Ericsson, kajor som bygger bo av Sven Ljungberg, en kritteckning av Robert Högfeldt, Arne Isacssons akvarellförort och Peter Dahls Fredmanepistlar samt femton andra. Ett starkt lag tyckte jag och bar in alla tavlorna till Bukowskis.

”Nja, sa auktionisten – det mesta du har med går knappast att sälja. Det finns så mycket konst av den där sorten, Peter Dahl har gått ner i pris”. Jag såg nog förvånad ut, tänkte att Dahl och Högfeldt borde vara riktiga dyrgripar. ”Ta hem allihop om du gillar dem men om du vill kan jag försöka sälja Dahl, Högfeldt, Dundas (en akvarell från 1850) och Birger Birger”.

Så fick det bli, jag lämnade fyra konstverk som jag tillmätt stort värde men som nu netto kanske inbringar en tusenlapp och de övriga femton tog jag åter hem.

”Stackars far, du trodde att din konstsamling hade stort värde” tänkte jag där på kyrkogården. ”Nu ser du hur det är, folk är otacksamma och förstår sig inte på konst!. Tur att du och din konsthandlare Uno Strömberg slapp uppleva detta, ligg nu lugnt i era gravar och ha kvar era illusioner”.

Norrköping är en jävla plats, fotbollslaget är inte vad det varit, museet är stängt, jag har inte längre något bibliotekskort och min barndoms ståtliga hus vid Hötorget har dom rivit (nä det sista var inte sant).