Romanen ”Stoner” som kom ut 1965 och nu återutgivits på både engelska och för första gången svenska har av många recensenter beskrivits som ett bortglömt mästerverk.

Handlingen i korthet: William Stoner kommer från farmarmiljö, börjar studera på ett universitet i Missouri 1910 och blir kvar där till sin död 1956 som lärare i engelsk litteratur. Specialinriktningen är latinsk poesis påverkan på engelsk renässanslitteratur.

Det finns en avsiktlig obalans i romanen. Stoners sätt att tänka och handla får vi följa i detalj, andra karaktärer blir skuggfigurer. Hans nära vän och senare chef Finch beskrivs som bullrande och besvärad (över att han har något bekymmersamt att prata med Stoner om). Stoners hustru Edith framstår som en utpräglad neurotiker utan att man egentligen förstår varför.

Romanens språk är lite gammaldags, mycket äldre än 60-talets, precist, avskalat och återhållet, vackert skulle nog vissa säga. Som när Stoner reflekterar över hur han egentligen skulle vilja prata med gamle vännen Finch: “He wished to talk to him as he had talked to Dave; but he could not, even after he admitted his wish to himself. The awkwardness of his youth had not left him, but the eagerness and straightforwardness that might have made the friendship possible had. He knew what he wished was impossible, and the knowledge saddened him.”

Stoner är bara intresserad av en sak: litteratur; och att som lärare sprida den uppenbarelse han fick vid en föreläsning om poesi i sin tidigaste studietid och som fick honom att byta bana från lantbruk till engelsk litteratur. I sitt övriga liv försöker han vara plikttrogen men framstår som kraftlös gentemot sin hustru och sina kollegor. Blott vid få tillfällen klarar han av att göra motstånd. Han står emot ”att ta värvningsyran” 1917 när USA dras in i första världskriget. Han underkänner en student trots att det kommer att kosta honom själv mycken förföljelse genom åren. För övrigt rinner allt hur hans händer.

John Williams, författaren, har några avsnitt där han faktiskt lyckas beskriva Stoners tilltro och hängivenhet till sitt ämne. Forskarseminariet där studenten underkänns är ett litet mästerstycke som varje doktorand måste läsa med skräckblandad förtjusning.

Svagheterna i romanen framträder efterhand: bristande karaktärsteckningar förutom Stoner själv, bara Stoner framstår som en karaktär övriga är schabloner. Hustrun är nämast fördomsfullt beskriven. Bilden av universitetet blir märkligt dimartad, universitetet blir som en idé av ett idealt tillstånd snarare än ett antal verkliga byggnader och människors studier och möten. Förutsägbarheten, varje kallelse till chefen Finch markerar ytterligare ett begynnande nederlag, blir nästan ödesmättat biblisk. Berättelsen själv utstrålar naivitet i sitt förhållningssätt till livet.

Ändå, detta är en märklig roman, man kan som läsare förstå, fascineras av och irritera sig på människan William Stoner. Genom det konsekventa perspektivet får man möjligheten att reflektera över vad det innebär att vara människa.

Vi blir för en stund medeltidsnörden William Stoner.