Röd Fest-affischen

Våren 1977 gick jag och Solveig (då Karlsson, nu Wanland) tredje terminen på läkarutbildningen på Karolinska Institutet (KI eller ”Karro” bland läkarstudenter). Vi tänkte utbilda oss till läkare men hade gjort en termins studieuppehåll i ren utmattning över den gymnasieatmosfär som rådde bland läkarstudenter. Många var väl glada över att ha kommit in på läkarutbildningen med betyg över 4.8 (max 5.0) eller på de andra sätt som dåförtiden ännu var möjliga. Solveig hade läst Miljövård och jag religionsantropologi för Erik af Edholm under studieuppehållet från Karro. Vi var radikala och arga men också ordentliga och flitiga.

Vi hade gått en höstkurs men hamnade nu på en vårkurs. Höstkursen var snäll och ung. Vårkursen var äldre (5-10 år) och mer politiskt medveten. Där fanns Clarté, Socialistiska Medicinare och Carolus Dexter och så ytterligare någon mer opolitisk grupp med utbildningsutskottets kompetente Mats Beckman – (en del av det jag skriver om är hämtat från Medicinska föreningens tidskrift ”Bukpressen”).
Kårordförande var Wilhelm Engström. Han var i mitt tycke traditionellt konservativ och ville skära ner intaget till läkarutbildningen. Men han insåg också om läkare att ”vi är många som önskar att vi ägde större kunskaper även utanför medicinens domäner” och hänvisade till Arthur Schopenhauer som förespråkade en speciell inträdesexamen i vilken ingick fyra års postgymnasiala studier av filosofi, teologi, juridik, historia, grekiska och latin för tillträde till all universitetsutbildning. Nå det var ju knappast rimligt men tidigt under 1900-talet fanns medikofilen som innebar ett års intensiv allmänbildning innan studier vid KI.
Vi läste kemi denna tredje termin och lärde oss alla stegen i Citronsyracykeln, jag har ännu dess formler uppsatta på min expedition (nä jag skojar), och vi slet hårt. Under tentamensperioden då vi var lediga från undervisning under en vecka läste vi tio dagar i sträck 6-11 timmar per dag.
Jag gick en studiecirkel denna vår tillsammans med andra medicinstudenter. Studiecirkeln hade en historiematerialistisk anstrykning och vi försökte tillämpa, under terminskamraten Lars-Erik Holmgrens ledning, våra studier på praktiska yrkesproblem. Jag minns att vi diskuterade hur destruktivt Försäkringskassans lösning på arbetslöshet var. De förtidspensionerade de friställda arbetarna och tjänstemännen som hamnade i ett utanförskap (det ordet fanns inte då men väl dess innebörd) som ytterst var ett resultat av kapitalismens rovdrift på människor och där inte heller socialdemokratiska politiker kunde stå emot. En extra laddning för studiecirkeln var förstås att Sverige fått en borgerlig regering 1976.
Medicinska föreningen skulle fira hundra år i ett högstämt skimmer. Den radikala delen av studenterna gillade inte firandet med ”frackar, sprit och veckotidningspersonligheter” som det beskrevs av Clarté. I stället ordnades en Röd fest.
Både jag och Solveig var inte särskilt ideologiskt övertygade utan deltog mer av protest mot en undermålig utbildning och av solidaritetsskäl. Vår huvudsakliga uppgift vid festen kom att bli inköp av mat och försäljning av smörgåsar. Det gick ekonomiskt bra och överskottet på 2000 kronor gavs till det sk Tältprojektet. (Alla siffror kan multipliceras med 5 för att få en jämförelse med dagens penningvärde).
Festen hade ett förspel där Clarté, som stod nära den kinesiska formen av kommunism som framför allt beskrevs som antiimperialism, anklagade Socialistiska Medicinare för att inte ta avstånd från regimen i Sovjet. Clarté nekades ställa upp den skärmutställning som gjorts av kamrater på Teckningslärarinstitutet. Följden blev att Clarté drog sig ur den Röda festen som organisation men vissa av dess medlemmar deltog ändå.
Vi var kanske ett femtontal i arrangörsgruppen som slet hårt framförallt festdagen söndagen den 22 maj 1977. Jag minns denna, som det skulle visa sig, enda Röda Fest på Karolinska Institutets område. Klockan fjorton inleddes festen, i sol, med barnen som fick åka efter häst och vagn och vuxna som deltog i lekar och spel och sedan serverade vi saft till barnen. Det var så idylliskt fjärran all ideologisk splittring.
Under eftermiddagen och kvällen spelade olika grupper i Kårhuset medan vi sålde mackor och besökarna, 500 totalt, gick runt bland bokborden (Svenska kvinnors vänsterförbund, Svensk-kinesiska vänskapsförbundet, Motpol, Palestinagruppen, Miljöförbundet, Socialistiska Medicinare, RFMH, mfl).
”Motpol” ja. Det var en politiskt radikal tidskrift som gavs ut av en grupp medicinare som ansåg att hälsa, samhälle och politik hade ett samband.
Banden avlöste varandra och vi höll på till klockan två på natten. Jag minns att folk lyssnade och dansade och att det ibland var lite förstrött och ibland koncentrerat och engagerat.
Lite fakta om villkoren för musikerna, följande gager betalade vi: Pierre Ström 500 kr, Lava 950, Stockholm Norra 950 (innehöll flera av medlemmarna från Blå Tåget), En röd kör (jag tror inte dom fick något) och Elektriska Linden 950 kronor. Sent på natten utbröt en diskussion med medlemmarna i Elektriska Linden som först fått ett lägre bud men där vi höjde efter konserten.
Strax efter 21 kom Olof Buckard. Han och hustrun anlände i taxi i en kostymutstyrsel som om han kom direkt från en fest på Stadshuset. Han bröt definitivt stilen av alternativklädsel och såg först lite förvirrad ut som om han undrade vad han tackat ja till. Men förväntningarna på Buckard var att en skarp samhällskritiker, och imitatör, skulle höja festens status. Och så blev det, han framförde en ödesmättad monolog om ett samhälle på väg mot undergången med sådan kraft att alla festradikaler lyssnade i yttersta andakt. Det kändes som om vår fest blivit något verkligt betydelsefullt och som om en samhällsförändring stod för dörren. Jag minns att jag följde honom ut efteråt och var med och betalade gaget på 1200 kronor (tänk nu gånger fem) vilket var festens högsta. Han önskade oss lycka till.
Efter Buckard kom Elektriska Linden och spelade en hård rockmusik med radikalt innehåll. Folk dansade, drack öl och vin och snabbt försvann den andaktsfulla stämningen och natten flöt in och småningom tömdes kårhuset på folk. Kvar var vi några som städade, räknade pengar och sent framåt klockan tre blev jag och Solveig hemskjutsade av Mats Karling. Lite oense var vi om festens bullriga avslutning lite grann förtagit den stämning som tidvis skapats under kvällen.
Tre dagar senare tentade vi Kemi och lyckades så bra att vi senare fick ett erbjudande att bli forskare på Kemiska Institutionen på KI. Vi blev lite smickrade men tackade nej, någonstans gick väl gränsen för samröre med en utbildning till läkare där institutionerna styrde och mest var intresserade av att rekrytera nya forskare.