Motvilligt måste jag erkänna att jag varit på en thailändsk King Kobra shop. Det är inte direkt riskfritt, jag menar nu inte för mig utan för artisterna.

Showen innehöll fyra avdelningar.

Nå först gick vi runt och tittade på ormar i bur. En spottande kobra (giftet är dödligt, neurotoxiskt, på 40 minuter)spottade på min halvnakna fot och det sved till. ”we can put some water on the foot if you wish”. Jag: ”is it dangerous?”. Han: ”probably not”. Det fortsatte att svida och två av tårna domnade bort.

I den runda nedsänkta (30 cm) cirkelplatsen, 4 meter i diameter, släpptes först tre spottande kobror. Den burmesiske 21-åringen cirklade omkring ormarna som gjorde ideliga utfall och spottade mot hans ansikte (så ni förstår att min fot omedelbart blev symtomfri).

Andra avdelningar var två hoppande snokar, ickegiftiga, nån meter långa, där den andre burmesiske killen hoppade över och undan. En orm ser bara rörelser. Är du stilla så syns du inte. Poängen är att närma sig långsamt så att du ser orörlig ut. På så sätt kunde man stoppa in ett finger i gapet på ormarna, Isak blev inkallad på manegen och fick pröva att stoppa fingret i den hoppande snokens gap. Inget hände.

Tredje avdelningen var en 2-3 meter lång pytonorm, inte giftig men med många och kraftiga tänder. Den var påfallande snabb men ormartisten höll sig undan attackerna. Den sas kunna krama sönder ett underben hos en människa, samtidigt la den andra pytonormen sitt huvud i mitt knä.

Det värsta återstod. Den snabbe unge burmesen plockade ut en nästan fyra meter lång kungskobra. Giftig som få, snabb. Han cirklade runt ormen som lyfte huvudet nära en meter och höll det stilla men högg när burmesen flyttade sitt huvud. Jag såg koncentrationen i blicken hos killen, hur viktig det var att inte röra händerna för att få ormen stilla, varje av hans rörelser följdes av en kungskobrans rörelse. Som avslutning närmade han sitt eget huvud långsamt kungskobrans huvud, kobran stod rest helt stilla och till slut var burmesen så nära att han kunde pussa ormen på huvudet.

Det var uppenbart farligt, en enda oförsiktig rörelse och han hade fått ett dödligt bett där ilfart till Krabis sjukhus, 25 minuter, skulle varit enda räddningen.

Vårt bidrag var att betala och titta på, imponeras men också fundera över detta livsfarliga arbete.

Men det var också unga män som tycktes fyllda av självförtroende och humor och som nästan skrämde livet ur en av oss genom att nypa till i knävecket och väsa.