Las Palmas flygplats ligger på 5 1/2 timmes avstånd från Arlanda. Att ta sig från Läkarförbundets hus 503 A i Rocas Rojas San Agustin till Lerdala krävde sex fordon och 14 timmar. Vi var sju i familjen där minsta personen var Love 21 månader. Han nådde Bagarmossen redan efter 12 timmar..

Den farligaste delen av resan var de första milen till flygplatsen med taxi. På motorvägen i 140 började den gamla mercedesen vibrera men vi kom fram oskadda, trafikrytmen på Gran Canaria var förhållandevis lugn.

På flygplatsen möttes vi av en jättelång kö framför den enda öppna disken. ”Ja så är Ryanair, de behandlar passagerarna så dåligt att många säger att de aldrig mer ska åka med Ryanair men så åker de ändå igen för att det är billigare än SAS och tom Norwegian”.

Planet en Boeing 737 (kändes som på gränsen till utrangerat) var inte fullt men folk hade förståeligt nog placerat ut sig för mera rum. Kabinmannen gick runt och vädjade till passagerare att flytta sig för det lilla barnets (Love) skull. Ingen rörde sig. Han blev arg och lyckades till slut få en gammal kvinna att flytta ett steg. Jag fick plats och Love fick två platser och kunde sova.

Jag fick en plötslig insikt om hur det är att vara handikappad och ställde mig i mittgången där de kringspridda med sina tomma blockerade platser satt och höll ett litet tal om att de visade brist på ansvar och omsorg. En kvinna sa: ”jag kan dra undan mitt onda ben så kan du sitta här”, en annan kvinna såg arg ut men sa inget, alla andra tittade ner i golvet och rörde sig inte.

Att flyga i turistklass är en plåga, inte någon stor sådan, möjligen bara i den översta av Dantes helveteskretsar. Samtidigt gör kabinpersonal ofta en heroisk insats att skapa en lite drägligare tillvaro, de uppmärksammar bekymmer så gott de kan under avsiktligt trånga arbetsförhållanden. Många flygbolag med låga priser (och egen god förtjänst, ännu en liten tid kanske) har rensat bort den omsorg som funnits inom flyget sedan den tid då nästan bara folk med mycket pengar kunde flyga. På den här resan hörde jag inte ens att man sa något om vikten av att dricka vatten i den torra kabinluften utan i stället tog man tretti kronor för en liten flaska vatten. Man räknar med att de flesta människor överlever sex timmars dehydrering.

Love vandrade kring i planet så gott det gick. En kvinna som såg en film satte hörlurarna på Love en stund. En man böjde sig ner och pratade. Alla sa. ”det går bra, jag kommer förbi, han måste ju få röra sig”. Även på små utrymmen kan människor visa omsorg, mångomvittnat förstås men varje gång en glimt av hur ett liv också är.

På Skavsta flygplats tog vi lokalbuss till Nyköping och vidare buss till Katrineholm. Nu hade temperaturen sjunkit från tjugo grader till fem på 400 flygmil. Övriga sällskapet tog Skavstabussen till Stockholms resecentrum.

Det var riktigt kallt att vänta på Katrineholms station sen vi snabbätit på Harrys och efter en timmes tågresa fick vi vänta på sista bussen från Skövde.

I Sverige möttes vi av beskedet att Tomas Tranströmer dött, det kändes vemodigt, och åter som så ofta med hans dikter vardagsnära. Nära Gran Canaria ligger Madeira och i prosadikten ”Funchal” skriver Tranströmer: I skymningen går vi ut. Uddens väldiga mörkblå tass ligger slängd i havet. Vi går in i människovirveln, knuffas omkring vänligt, mjuka kontroller, alla pratar ivrigt på det främmande språket. ”Ingen människa är en ö”. Vi blir starka av dem, men också av oss själva…En gångstig som växer igen bakom varje steg. En bok som bara kan läsas i mörkret.

Hemma så finns bara fem av sju höns kvar i hönsgården, grannen Inge berättar att två duvhökar samtidigt attackerade och tog två vithättor.

Det blir en lite sorglig hemkomst, resans vedermödor bleknar.

”Stor och långsam vind

från havets bibliotek

Här får jag vila” (en av Tranströmers haikus)