”När du kom hit första gången för 45 år sen, hur såg det ut då?”. Jag frågar den äldre mannen (faen för svärdottern som kallar mig gamle man) som just brutit in i samtalet när han hör att vi som alla andra pratar svenska.

”Det fanns nästan ingenting, här i Rocas fanns bara första husraden, dom med nummer hundra. Vid Playa del Ingles var det öken, åk till Faro så får ni se hur det ser ut nu. På alla playorna är det hotell, det är hemskt, det är förfärligt. Nä jag bor inte här, kommer ibland och bor några veckor. Byar i bergen, har ni åkt dit? Jaså ni kommer inte för att bada? Men åk till Mogan så får ni se hur det ser ut.” Och sen vänder sig den magre mannen irriterat bort och fortsätter läsa på sin mobiltelefon.

Rocas Rojas i San Agustin är en hel sluttning med stenhus med trädgårdar, andelslägenheter, egna hus, lägenhetshotell och så Läkarförbundets sex små lägenheter nästan högst upp på sluttningen (fast om tittar uppåt så kan man se de stora och eleganta villorna på toppen av berget och lyssnar man bara lite så hör man sent på kvällen slagen från den upplysta tennisbanan där vägen tar slut).

Vårt hus är ”stort”, tre sovrum och ett ganska mörkt vardagsrum med vidhängande kök och terrass med gräsmatta i solen utanför. Den lilla gräsmattan omges av en låg mur och ett potentiellt fall på över metern för lille Love. Han ställer ena foten i rabatten och tittar på mig, ”aj aj du får inte stå där” säger jag gång på gång, Love tittar på mig och står kvar, liksom prövande mot en farlig värld. Sen får vi ha ständig livvakt på terrassen tomten ”vem ser till Love nu!?”..

I Rocas Rojas är svenska förstaspråket, nåja efter spanska. Vid de långsamma vandringarna upp och nedför berget med Love så mötte vi svenskar som ibland log mot honom, några gånger stannade och sa något men mestadels bara passerade förbi. Som hemma i Sverige alltså, denna svenska svalhet, en nationalsynd nästan.

I byn San Bartolomeos kyrka kom en kvinna fram till Love, pratade med honom och pussade honom. ”Här är barnen allas barn” sa Johanna och även om Love inte alltid rönte sådan uppmärksamhet så kunde människor (canarier) närma sig barn på ett respektfullt och nära sätt som i Sverige nog hade uppfattats som påträngande.

I Rocas Rojas ligger Svenska kyrkan. Där serveras ”svenskt” kaffe med (kanel)bullar och franskor med ost och paprika (å vad det påminde mig om när jag under tentamensperioderna flydde till cafeet i Kista centrum där deras småfranskor med tjock ostskivor var så frasiga och kaffet så gott att jag fick ont i magen). Utskrivna från nätet, i sin helhet, i fullformat, kan man läsa Göteborgsposten, DN och SvD. I biblioteket, välordnat, kunde man låna. Deckare dominerade , ett litet urval ”uppbyggliga” böcker om goda människor fanns förstås som det anstår ett kyrkobibliotek, men också Ivar Lo-Johanssons ”Socialisten” och Eyvind Johnsons ”Nu var det 1914”.

”Wallström (säger en kvinna till sin man vid ett av cafeborden, båda har varsin tidning utspridd framför sig), nääää, det är inte riktigt”.

”Området har något bedagat över sig” säger Rasmus. Och då innefattar yttrandet också det närliggande köpcentret som liknar den för några år sen ännu inte övergivna Köpstan (vid Sommarland i Skara). Vilket inte hindrar att vi åter härlig pizza, contorta och färsk fisk på Pizzeria Piccola och smördegsbakelser på Bäckerei. Stillhet råder i alla fall i Rocas Rojas, de flesta, väldigt få när solen inte lyser och bara några fler i solljus, rör sig långsamt. Vid poolområdet går en vakt och övervakar två simmare, tre solare och Love i barnpoolen.

På vägen till poolen är palmer, bougainvillor och andra afrikanska växter planterade i ökensanden. Vi går förbi en kaktus, ”stor” säger Love, går fram och tar på en av taggarna, ”läckickt”.

”Komma upp” säger Love när vi ställt honom i poolen. När Solveig gått i vill Love också i. Hon drar honom fram och åter i vattnet som sköljer över huvudet, han skrattar och han stannar i vattnet i trekvart.

Johanna underhåller med högläsning ur Sebbe Staxx självbiografi. Det är en stark kontrast mot tillvaron här. Det är inte bara de sociala förhållandena som är vitt skilda, också den uppdrivna stilen bryter mot den lättja som skulle kunna råda om inte Love höll oss uppmärksamma.

Vi åker till den lilla byn Fataga. Vägen är slingrig och går längs bergskanten, på återvägen via Santa Lucia blir det än värre, på nära tusen meters höjd så svänger det oupphörligt, baksätespassagerarna mår illa och jag får se upp för cyklister som kommer bakifrån i nedförsbackarna. Men vägbanan är fin, slät som ingen svensk väg och med ett betryggande vägräcke. Det verkar som om EUs infrastrukturmedel har investerats klokt.

”Wallström inte bra…”

På Bar El Labrador i Fataga äter vi linssoppa, små paprikor, vitlöksbröd, canarisk potatis, getost och tortilla de patata. Allt beställt av Johanna, med bistånd av Cajsa, på återvunnen spanska. Det är utsökt gott, även med vatten som dryck för chauffören. Servitrisen tar mycket handfast med Love in på baren när han inte äter, vi misstänker att han ska utfodras därinne men snart kommer han nöjd ut med en godisklubba. Vi sitter i solen vid vägen, en och annan bil och cyklist passerar. Byn ligger nedsänkt mellan bergen, husen är små, vitkalkade, gatorna trånga. En blandning av säregen skönhet och för mig en minnesbild av filmen ”Kristus stannade inte i Eboli”, som om man vistades bortom dagstiden. ”Hit skulle jag åka och läsa och skriva” sa Axel.

Kanske fick Axel då tillfälle att skriva en förklarande essä om den bok han läser i Rocas Rojas ”Lecture on phase transitions and the renomalization group”. Den kortförklaring han ger mig gör mig nyfiken – kanske man skulle läsa för att bli mer bildad….

Själv läser jag Brian Greenes ”The hidden reality”. Inte heller den är så lätt, även om Greene har en pedagogisk ådra, den tycks börja där min fysikundervisning tog slut. Kvantfältsteori fanns inte då på 70-talet inom min medvetandekrets. Men när man läser vidare så bekantar jag mig med begreppen och efter ett tag så känns rumtid lika självklart som rum och tid var för sig…

Cajsa har lyckligt tentabesegrat den mest avskyvärda kursen (”Arbete och organisation”) och ser nu framtiden an med ljusare kurser i sociologi och psykiatri, kanske managementmanipulatörerna inte sträckt sina giriga klor dit ännu? Av ren befrielse kastade hon sig över tidningshögen som Rasmus hade med (10Tal om Brecht, FLM, Fronesis). Och så att bada i Atlantens vågor.

Från en svunnen tid hittar vi ”Barnen i luften ” (Leif Krantz och Ulf Löfgren) på Svenska kyrkans bibliotek. Den roar oss vuxna mer än Love, för långa meningar, men de roliga bilderna fäster koncentrationen. Betydligt mer fascinerande är en flygplansmodell med ett olycksbådande motorljud. Ännu bättre är köpcentrats motoriserade gamla hästar, flygplan och bilar. Love sätter sig till rätta, säger ”ratt” och vrider och brummar. När han vaknar på morgonen är första ordet också ”ratt”.

Här kunde man lätt lägga in en kommentar om att pojkar är såna och flickor inte såna. Nå gör gärna det men dra inga slutsatser om hur samhället ska organiseras utifrån skillnader mellan könen. Det blir bara fånigt med sådant analogitänkande.

Förresten, om man vill veta mer om hur ett könsuppdelat samhälle ser ut, särskilt alldeles nyligen, kan man läsa bakom ryggen på Solveig när hon läser om Maj i 50-talets Örnsköldsvik. Majs arbetsplats är hemmet, maken Tomas bebor en annan värld och när barnen växer och flyttar så tycks Majs värld rasa samman. Hur det går med den saken får ni själva läsa i Kristina Sandbergs bok.

Det regnade i Rocas Rojas, vattnet rann nedför sluttningen. Tretton grader på Gran Canaria, det är bara inte möjligt! Men på eftermiddagen lyste solen genom molnen och vi gick ut i den svenska försommaren. Plötsligt förstod vi varför människor vill bo i denna kulissvärld under den svenska vintern.

Själv kommer Rocas Rojas att bli ett kluvet minne. Positivt med vårt eget ressällskaps gemenskap, vänliga tilltal i vardagskontakter och ett lättare sätt att leva. Men också av något annat som känns obehagligt, något av över-och underordning.

Rasmus tycks väl medveten. Han har Ivar Los ”Godnatt jord” (1933) med på resan. Och som om det handlade om min svärmor Carin skriver Ivar Lo om statarhustrun: ”Hela sitt liv hade modern ätit gående, stående, ibland sittande på spiskanten eller på ugnsluckan”.