Vittorio de Sicas ”Umberto D” (1952) börjar med en demonstration genom Rom. Äldre män, ganska prydligt klädda i rock och hatt, går genom Roms gator någon gång mot slutet av 1930-talet. De protesterar mot låga pensioner. Polisen upplöser den olagliga demonstrationen.

Statstjänstemannen Umberto som efter tretti år slutat arbeta har så liten pension att han blir skuldsatt hos sin hyresvärdinna. Två av gubbarna, som båda demonstrerat, står vända mot varandra och pratar tyst i en gränd medan de döljer sig för polisen. ”Jag kan inte betala mina skulder” säger Umberto. Den andre mannen tittar lite sorgset på honom och säger: ”Jag har inga skulder”.

Pensionärerna är inte enhetligt fattiga, några har pengar men de flesta lider av ett system som inte tar något ansvar för sina medborgare. De Sica gör ett blixtsnabbt nedslag i den sociala verkligheten för att strax fortsätta följa Umbertos kamp för att skaffa pengar.