Amsterdamresa med Rasmus april 2016

Amsterdam är som Stockholm. Folk är världsvana. Fast ändå inte riktigt lika. I Amsterdam, i varje fall i början av april, är tempot lägre, människor verkar mindre jäktade och själva formatet på staden är mindre. I podcasten ”Staden” (avsnittet om Amsterdam 21 november 2014) spekulerar Dan Hallemar och Håkan Forsell om varför trevåningshusen kring Amsterdams otaliga kanaler har så stora fönster:  ”Se på oss, vi är oförvitliga, öppna, moraliskt högtstående, asketiska och inte pråliga”. Podcasten ”Staden” är för övrigt en närmast oundgänglig vägvisare till mer än femtio städer i världen.IMG_0765[1]

Cykel

Jag har cyklat i Köpenhamn. Där cyklar människor på vanliga cyklar i vanliga kläder. Om man ska stanna så sätter man upp handen för att varna den som kommer bakom. Om man ska gå över Nörrebrogade så får man se sig för, mer för cyklar än bilar. Dronning Louises bro lär vara en av världens mest trafikerade broar, av cyklar.

I Amsterdam är det snarast kaos på cykelbanan och jag tänker att människor har en märklig förmåga att navigera i kaos, köra om, mötas och korsa utan att krocka. Samspelet som försiggår oavbrutet utan ögonkontakt är fascinerande. Vi cyklade runt hela centrala Amsterdam utan någon allvarlig incident även om det inte hade överraskat mig om vi krockat.

Liberalism

Vi cyklade längs en smal gränd. I några av fönstren stod kvinnor i bh och trosor. En av dem vinkade till mig. Jag vinkade tillbaka. Prostituerade är människor som vem som helst. Prostitution är vidrigt, människor får lösa sina sexuella problem på annat sätt. I Amsterdam är prostitution legalt och accepterat. Amsterdam är en liberal stad, liberalt är ett ansikte med många uttryck. Ibland är liberalismen vissas frihet och andras ofrihet.

Marijuanadoften kändes tydligt i Red Light District. Två män i 60-åldersåldern, bekvämt klädda gick förbi oss rökandes på varsin joint, stannade till utanför den lilla kvartersbion som visade hela Gudfaderntrilogin innan de strosade vidare. Så normalt i Amsterdam, så kriminellt i Stockholm.

Rijksmusem

Besöket tog nära fem timmar men så hann vi med en lätt lunch på tomatsoppa, äppelkaka och kaffe.

Museet är mycket välorganiserat. Liksom på en del andra museer låter man besökaren ladda ner en app där man vandrar omkring med egna hörlurar på museet. Vi valde först långa 1600-talsturen och sedan den långa 1800-talsturen. Den första var helt klart bäst. ”Nattvakten” av Rembrandt hade jag faktiskt ett minne från ett besök med min mamma o pappa i 15-årsåldern. Nu såg jag tydligare än då hur individuellt Rembrandt målat alla i vaktstyrkan som på morgonen är på väg ut till sitt uppdrag och hur deras rörelser finns med i målningen.

Det flockades mycket folk kring Vermeers ”Kökspiga som häller upp mjölk”. Hon står i en onaturlig ställning när hon häller, höger axel är upplyft. Gul åtsittande linneblus och blått förkläde. Vad är det som fascinerar? Antagligen något i hållningen och bortvändheten som lockar vår fantasi, det är som vi ser rätt in i en människa från mitten av 1600-talet och undrar över vad hon tänker på.

Märkligt var att plötsligt återse svenska Nationalmuseums ”Batavernas frihetsed” av Rembrandt upphängd i ett förklarande ljus som Nationalmuseum kan ta efter när de återfår den stora målningen till öppnandet efter sin mångåriga renovering.

Rijksmuseum har bara en målning av van Gogh, ett självporträtt. Nå det mesta finns ju på det närliggande van Gogh-museet som vi avstod från.

Utanför museet kom vi i samspråk med en holländsk kvinna som kunde lite svenska sen hon arbetat i Delsbo. För övrigt blev vi flera gånger tagna som att vara landsmän, troligen för att detta märkliga holländska språk ibland låter som svenska men annars mest är som en sträng blandning av tyska och engelska.

Hieromymus Bosch

Överträffade allt gjorde Hieronymus Bosch-utställningen i ´s-Hertogenbosch. Resan dit tog en timme med tåg.

Noordbrabantmuseum uppmärksammar 500-årsminnet av konstnärens död med en mycket fin utställning av hans verk där man egentligen bara saknar ”Lustarnas trädgård” som hänger på Prado i Madrid och som inte lånas ut. Det mest slående med chansen att närstudera bilderna, vilket krävde ett visst tålamod för att nå ända fram till glaset bland alla intresserade, är vilken humor denne man hade. Uppfinningsrikedomen kring helvetets straff och människors plågande av varandra är förvisso skrämmande ibland men fantasifullheten hos alla märkliga figurer med spetsiga hattar, konstiga kroppar och pinoredskap liknar mera ”Star Wars” än Dantes ”Helvete”.

Mat

Jag sköt undan det tjocka svarta draperiet och tittade in i det enda rummet på ”Tastes & Spirits” på Lijnbaanssteeg 5. ”Jo vi  har ett bord till kvart i åtta, lås fast era cyklar på bron över kanalen” sa den unge kyparen. Det var ett hippt ställe. Vi beställde varsin ”Mango Unchained”, nästan den drink som Leonardo Di Caprio drack i ”Django Unchained”. Far och son kände sig hippa. Sen åt vi grodlår, portabella, anklever och en mycket god risotto. Allt minimalt liksom en liten Heineken. Ingen övermättnad varken på mat eller alkohol. Så vi beställde chokladägg med mangoglass. Oerhört gott för 700 kronor per person. Allmänläkaren fick sponsra litteraturkritikern.

 

Jag och Rasmus avslutade besöket med en brunch på pannkaka med grönsaker och en triple Duvel. Vi hade med varsin tröja inköpt på Bos, Sverige kändes närvarande.

En välordnad liberal stad. Vad finns gömt? Bigotta osynliga regler, ett underbetalt prekariat.  Svårt att veta vad som inte syns för turisten som inte tar bussen till fattigdomens hemvister. Prostitutionens legala status är ändå en synlighet av att allt inte står rätt till. Som besökare blev vi ändå charmade av staden.

 

Detta inlägg publicerades i Konst, Resor och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna en kommentar