Han har varit borta länge. När budet om Muhammed Alis bortgång kommer så är det en förgången tid som öppnar sig.
Under många år har Ali varit mannen som symboliserat hjärnskador av boxningen, skakningar och stapplighet och långsamhet av morbus Parkinsontyp. Boxning och hjärnskador är en diskussion värd att föra men låt oss lämna den för tillfället.
För 41 år sen publicerade Norman Mailer sin reportagebok ”Matchen”. Mailer var macho i sina böcker och vad passade bättre än Muhammed Ali mot George Foreman i Kinshasa 1974. Det blev en brutal match där Ali fick ta emot massor av slag men slutligen fick ner sin motståndare i åttonde ronden. Foreman hann inte upp före tio och domaren bröt klokt nog matchen. Norman Mailer var tagen och tom lite starstruck som han annars inte brukade vara, han hade ju skrivit om Marilyn Monroe tidigare och tyckte nog att det egentligen var han själv som var stjärnan.
Då var jag tjugo och hade annat för mig än att lyssna på boxningsreferat (jag läste dock om matchen i DN nästa dag). Jag satt i styrelsen för hyresgästföreningen på Forums studentboende i Stockholm, vi hade styrelsemöte och vi diskuterade vilka tidningar vi skulle prenumerera på i husets café. Det fanns också andra viktigare saker att tänka på än en match i tungviktsboxning.
Nu när Muhammed Ali är borta så minns jag att jag tänkt mest på honom som Cassius Clay – ett namn som han själv avskydde eftersom det hade klang av amerikanskt slaveri.
Mitt starkaste minne av denne den reaktionssnabbaste av alla boxare , i fotarbete där han dansade undan (vilket han ju inte försummade att själv påpeka) är den natt 1964 i februari när han mötte Sonny Liston första gången.
Sonny Liston var själva sinnebilden av en tungviktsboxare, han såg elak ut och slog fruktansvärt hårt. Han hade slagit ut den av många svenskar älskade Floyd Patterson. Liston var tystlåten.
Cassius Clay var högljudd, skrytig och kallade Liston ful. Jag minns att jag inte gillade honom. Min farfar som var ointresserad av idrott följde dock boxning. Jag minns inte vad han tyckte om varken Clay eller Liston. Jag tror han höll inne med det.
Men min farfar och jag såg fram emot matchen, det var vinter och jag var hos honom i Luleå. Han väckte mig nån gång vid 2-tiden och vi satte på radion. Det går idag att höra ett utdrag av referatet via SR-arkiv. Arne Thorén som rapporterade om allt viktigt som hände i Staterna satt vid ringside.
Efter sjätte ronden, som var ganska jämn, sitter Liston kvar i sin ringhörna när gonggongen går. Clay är uppe i ringen och höjer armarna när han förstår att Liston inte kommer upp till sjunde ronden.
Arne Thoréns röst börjar skaka och han får liksom övervinna sig själv( och försöka låta lika auktoritativ som alltid vad han än berättar om) för att med en lätt darrning säga att Cassius Clay vunnit på teknisk knockout och är ny världsmästare i tungviktsboxning.
Det är nog svårt idag att föreställa sig vad det betydde då, i USA, i Sverige och hos stora delar av unga svenska killar som aldrig skulle kunna tänka sig gå en boxningsmatch men som hade nära minnen av en svensk världsmästare (Ingemar Johansson).
Själv var jag upprörd. Visserligen ogillade jag Sonny Liston men ännu mer denne storskrytande (som dessutom sa att han själv var vacker) unge kille. Det var helt enkelt osannolikt konstigt och felaktigt att han skulle bli världsmästare. Det blev omöjligt att sova den natten och jag började räkna dagarna till returmatchen.
Den 25 maj 1965 möttes de igen för andra och sista gången. Då hade jag modifierat min syn på Clay och såg honom som en acceptabel världsmästare. Matchen blev en besvikelse för alla som berett sig på en lång fight. Clay ”träffar” Liston redan i första ronden med ett ”osynligt” slag och vinner på knockout. Många sa att matchen var uppgjord, att slaget aldrig träffade. Men om det träffade så var det nog boxningshistoriens snabbaste slag. Vi det laget var jag dock rätt nöjd med Clay och kunde sen med förtröstan notera både namnbyte och religiöst engagemang. När han sen vägrade strida i Vietnam så hade han hamnat på samma linje som min mellanstadielärare och jag kände att tillvaron åter hade fått en riktning och mening.