Så har Leif Nylén dött. Konstigt, jag läste honom ju nyss i Dagens Nyheter – nä antagligen inte, det var nog ett tag sen. Han brukade skriva om konst och poesi. Som konstkritiker var han ofta ganska lättläst i jämförelse med Lars O Ericsson så jag läste honom och hopade över Ericsson (möjligen var det fel, Ericsson var den som följde postmodernismen nära).

Nylén var nog mer för modernismen. Om modernismens historia skriver han 1976 (i DN): ..”Den handlar inte i första hand om växlande utseenden. Snarare handlar den väl om de ögonblick när dessa nya utseenden får någon sorts social innebörd och publik funktion – när ett aldrig så smalt intellektuellt avantgarde väljer att acceptera dem som sina uttryck och utnyttjar dem som modeller för sin verklighetsuppfattning”.

Jag vet inte om jag skulle kalla Nylén själv för avantgarde? På sätt och vis var han en banbrytare med sin text till ”Staten och kapitalet” (1972) – ”Blå Tåget” –  som sen Ebba Grön skulle göra till en sorts alternativ nationalsång….

Leif Nylén var en udda figur i DN, anarkistisk och aktivistisk. Han drog sig inte för att på typiskt 60-talsvänstersätt ge uppfordrande råd till dem han skrev om. Han skriver på hösten 1976 om en galleriutställning av Marie-Louise De Geer Bergenstråhle och karakteriserar träffande att hennes bilder ”utnyttjar en grotesk överdimensionerad sensualism för att gestalta samhällets och de sociala relationernas kriser”. Sedan går han ett steg för långt i sin roll som kritiker och tillhåller konstnären att ”börja undersöka var och hur hennes upplevelse av verkligheten faktiskt sammanfaller med bestämda samhälleliga villkor”. Nå, sånt är lätt att förlåta.

Leif Nylén var oftast stimulerande att läsa, han skrev i det där som lite slentrianmässigt kallas underifrånperspektiv och underdånighet var ingen egenskap man behövde frukta att han skulle uttrycka.