När min pappa dog sommaren 2009 kom blomsterbuden det ena efter det andra de närmaste dagarna efter att dödsannonsen var publicerad i Norrköpings Tidningar. Min mamma blev alltmer frustrerad och frågade sig varför människor skickade alla dessa blommor; ”det är onödigt” sa hon.

Jag tyckte att hennes reaktion var trist. Att människor skickade blommor uppfattade jag som en sorts omsorg, och som en konvention också förstås, men ändå.

När jag nu läser i ”The Many” hur huvudpersonen Timothy får en stor mängd blommor inslagna i cellofan som ett uttryck för hans förlust så förstår jag lite mer av min mammas reaktion. Timothy packar ihop blommorna och kör ut dem till olika boenden och några lägger han helt enkelt i skogen. Den institutionaliserade sorgens uttryck kan också ha en tyngd som tar loven av den egna upplevelsen.

”The Many” betyder ungefär ”pöbeln eller massan” och är Wyl Menmuirs debutbok (Salt förlag). Det sägs att han skrivit den i baksätet på sin Van parkerad nere vid havet i södra England och intrycket av boken gör att det känns högst troligt. Det här är en märklig roman, kort, koncentrerad, existentiellt laddad och vardagsnära i detaljerna.

Timothy har köpt ett stort hus i behov av omfattande restaurering i en engelsk by där befolkningen lever på fiske. Det framgår inte först varför Timothy på egen hand, han har en hustru, vill genomföra restaureringen. ”There is a thin line or crack, barely perceptible, that runs up through the window and he adds it to his mental list of things he needs to fix.”

Det går inte nåt vidare. Det är något konstigt med huset. Det har stått tomt ett antal år och den tidigare ägaren har troligen drunknat men ingen han frågar i byn vill tala om vad som hänt och han blir tillsagd att sluta undersöka saken. Timothy knyter kontakt med fiskaren Ethan och får följa med ut på en fiskeresa där man får oväntat många stora fiskar. Byborna ser med misstänksamhet på Timothy, åtminstone är det så han uppfattar det. Som läsare blir man tilltagande osäker, är dom egentligen fientliga eller vill några hjälpa honom. ”Timothy cannot shake the feeling he is being lied to, and that Ethan´s exposition conceals within it a veiled threat.”

Som varje människa som bor i ett mindre samhälle vet så är det lätt att uppfatta att det råder andra regler på den lilla platsen än i den stora offentligheten. Det saknas ett offentlighetens skydd och i stället är det relationer till andra i lokalsamhället som är det tänkbara demokratiska skyddsverket. Det betyder att den tänkbara utsattheten också är större.

”The Many” gestaltar just denna utsatthet och denna potentiella närhet mellan människor. I konkret praktik så är det fiskandets tekniker och husarbetets vedermödor som blir Menmuirs redskap. Jag kommer att tänka på, trots att stilen inte alls är sådan, Hemingways ”Den gamle och havet”. Det är den mänskliga tillvarons grundvillkor som Menmuir berättar om, mark och havsnära och utan någon religiös överbyggnad. Samtidigt är det en bok som man inte vet var man har, mina tankar går både till Stephen King och Jerker Virdborg. Hot skymtar.

Det finns en kvinna som väntar på Timothy, hans hustru Lauren;  ”He does and does not want to leave this place. But Lauren is not coming. He has been talking to her at a distance for weeks, but it is only now he registers what she has been saying to him. That she is waiting for him at the home they share.”

”The Many” är en av tretton böcker på den sk longlist för Man Bookerpriset (engelskspråkig litteratur från hela världen) och är förstås en överraskning på den listan. Ian McEwan och Julian Barnes har fått maka på sig. Jag hoppas en känslig översättare tar sig an boken för den här sortens sorgeberättelse finns knappast på svenska.