”Var gömmer sig de tidigt bortresta,

som lämnade adresser och blev tysta.”

Jonas Modig frågar sig hur dåtid lever i nutid, hur man som människa relaterar till gamla bekantskaper, skolkamrater och dom som en gång var ens vän.

”De åldras inte, om du återser dem

ser du dem som de var för länge sen”

Våra minnen blir som nedslag, som återupprepas, och däremellan försvinner. Skäl alltså för dokumentering i skrift, i bild och i samtal.

”En dag på höjden bakom långa kärret

hade en nygjord slutavverkning öppnat sikten”

Minnets byggstenar utplånas vi känner saknad och sorg. Minnet står i vägen för närvaro kanske utplåningen kan ge nya ögon och nya krafter. ”Allt som är fast förflyktigas” (Karl Marx, 1848) brottas med ”Oh dear! Oh dear! I shall be too late” (Alice in wonderland, 1865). Nostalgi, ljuva känsla, fördunklar blicken.

Jonas Modig skriver nedtonat och lite tvivlande. Inget för alla men verkningsfullt här för att det väcker frågor och inga svar.