Jag ser Sebastian Murphy glida långsamt dansande omkring på Fritz Corner i videon till Viagra Boys ”Research Chemicals”. Fullsatt, gästerna pratar med varandra, ingen verkar notera sångaren. Sebastian Murphy i solglasögon dricker nån sorts smoothieliknande drink med sugrör under korta uppehåll i sitt taffliga dansande. Det är som att två parallella verkligheter, restaurangbesökarnas och sångarens, pågår på samma plats och inte verkar ha något med varandra att göra.
Therese Bohmans bok ”Den andra kvinnan” berättar historien om en ung kvinna som arbetar på sjukhusets storkök, vantrivs och har ett förhållande med en gift ”överläkare”. Hon önskar sig ett annat liv och när det inte uppfylls så tar hon hämnd på ett överraskande och väl tillkonstrat sätt, storyn har vissa problem med trovärdigheten.
Min gamla hemstad Norrköping har en viktig roll, ett spirande studentliv växer ur ett industrilandskap som borde varit dött efter textilindustrins fall under 1960-talet. Hon skriver om ”en stad av fukt och svaveldoft” och vandrar i hamnen för att den är öppningen ut mot havet, och ett annat liv.
Min egen farfar gick varje dag till hamnen när han kom på besök, jag kan tänka mig att det var av samma frihetsskäl, han kom aldrig till Amerika, gjorde ett avbrutet emigrationsförsök i sin ungdom.
Bokens ton är utanförkänsla, en sorts delvis självvald sådan. Huvudpersonen har sina egna följeslagare, nästan vänner, ”jag önskar att Dostojevskijs källarman gått i min grupp på skrivarskolan, han hade varit roligare att hänga med” och trotsigt; ”jag känner ingen här, jag vill inte känna någon här, jag hämtar min jacka och går hem” (samma främlingskänsla som den Karl Ove Knausgård ofta beskriver i ”Min Kamp”).
Främling är hon även på sitt tillfälliga köksarbete. Men i rättvisans namn ska nämnas att Therese Bohman beskriver storkökets monotona arbete sinnligt och exakt.
Som en Sebastian Murphy rör sig jaget i studentkretsar utan att egentligen delta och på betydligt mer vanliga Norrköpingska restaurangen Strand Palace vid Motala Ström känner hon sig lika lite hemma. Slutligen får sarkasmerna mot ”överläkarens” trendigt eleganta liv och arbetets tristess sin förlösning på ett ironiskt sätt. Bittert, eller kanske ett steg mot friheten?