Hur formar man sin bild av världen? På många sätt, varje människa har sin specielle tyngdpunkt som förutom av direkta egna erfarenheter – som nog är det som är starkast – också av olika förmedlande och gestaltande media.
De här texterna handlar om mediet böcker, låt oss börja:

Anders Nilsson och Örjan Nyström har skrivit en ovanligt klartänkt och faktabaserad bok om invandringen i Sverige ”Flyktingkrisen och den svenska modellen”. De har en i grunden positiv syn på invandring och förankrar den i en socialdemokratisk/liberal pragmatisk tradition. Jag föreläser ibland för utomeuropeiska läkare om lagen om ”vård som inte kan anstå” och då har boken varit mycket värdefull. Det går att finna argument för en annorlunda migrationspolitik än den Sverige och Europa oförtänkt anammat.

Kerstin Ekmans ”Urminnes tecken” handlar om någon sorts små varelser, en värld bortom människornas och ändå psykologiskt liknande. Efter ett tag förmår jag ta till mig en berättelse som utvecklar sig till något mycket betydande inom svensk litteratur. Och en allegorisk läsning om det ”främmande” ligger nära till hands.

Under gymnasietiden läste jag åtskilligt av Graham Greene. Han var då en världskänd författare, kanske han är det fortfarande? Det påpekades ofta att han var katolik och behandlade de stora frågorna. Ja kanske det men det var hans förmåga att ladda vardagstillvaron med existentiellt darrande som var lockande. Jag läser nu om ”Our man in Havana” från 1958 och återupptäcker att den är en historia om låtsasspionen Wormolds starka känslor för sin dotter och en outtryckt kärlek till Beatrice. Men jag läser den också som en moralitet om engelsk kolonialism på Kuba. Märkligt frånvarande är den strax antågande kubanska revolutionen.

En annan omläsning var Ernest Hemingways ”Den gamle och havet”. Den här gången fastnade jag för dialogen mellan den gamle mannen (som nog inte är så gammal) och den stora fisken, respektfull och inkännande..