”Vet du vad dom kallar Tidan inne i stan?” sa distriktssköterskan Birgit. ”Twin Peaks” sa hon och log. Hon kände trakten genom sitt arbete och ville väl inte stå för benämningen själv. Det var orostider på vårdcentralen. Landstinget Skaraborg hade meddelat att man skulle genomföra ÄDEL-reformen som innebar att Skövde kommun tog över ansvaret för äldrevården från landstinget. Det kom att betyda att de sex undersköterskor som var knutna till vårdcentralen och vår ena distriktssköterska skulle bli kommunalt anställda. Själv hade jag läst det dokument som beskrev ÄDEL-reformen. Ordet läkare fanns inte nämnt, det var som om man trodde att alla äldre antingen var friska eller hade åkommor som kunde skötas av distriktssköterskor ensamma.

Jag och Solveig o sonen Rasmus hade ganska nyligen flyttat från Skövde till Lerdala. Vi hade inte haft någon TV-apparat på rätt många år. Nu fick vi en nedre våning, en gillestuga som det kallades, i vårt stora hus. Under trappan fanns en utmärkt plats att ställa en TV, och antenn fanns sen tidigare installerad på taket och uttaget satt just under trappan. Denna senhöst 1990 när Solveig slet hårt i Stöpen och jag likaså i Tidan kom vi hem på måndagskvällarna och såg ”Twin Peaks”. Det var en annorlunda serie för att sändas i svensk television. Serierna vanligtvis var fristående avsnitt av sit-com-typ och rätt psykologiskt enkla. ”Twin Peaks” uppfattades nog först som mysigt och sedan som alltmer skruvat och våldsamt. Att ett viktigt tema var sexuella övergrepp inom familjen gick nog många förbi. I stället var det agent Coopers kaffedrickande, ”this was a really good coffee”, som anslog stämningen. Men i slutet av andra säsongen hade Cooper åtminstone devis förvandlats till den onde Bob.

Så gick för oss många år. På sommaren 2010 köpte jag DVD-boxen med båda säsongerna och med min dotter Cajsa, som nyss gått ut gymnasiet och förberedde en resa till Peru, såg vi under några veckor de 23 timmarna. För mig var det en stark upplevelse igen även om allt i serien inte riktigt håller. Cajsa var fascinerad men också lite besviken på slutet ett tag men kom över det. Vi satt i vårt TV-rum med fällda persienner och blå gardin täckande det runda fönstret. Det var härligt och påminde mig om somrar från tidiga tonår då jag helst höll mig inomhus dagtid (då jag inte cyklade till Böksjön flera gånger om dagen).

Ännu har jag en svag koppling till Tidan och har under åren sen 1992 sett hur förödande äldrevårdens medicinska del föll i många år och först på sista 7-8 åren har återupprättats och nu äntligen kommit i läge som är bättre än på 1980-talet.

Efter 26 år kommer nu alltså tredje säsongen av ”Twin Peaks” och kan ses, inte på svensk TV, på HBO Nordic (det var för övrigt det bolaget som producerade den ännu kanske oöverträffade serien ”Sopranos”). Dom nya avsnitten anknyter i varierande grad till de tidigare säsongerna, David Lynch och Mark Frost har lagt ut ett stort antal ledtrådar som kanske inte leder någonvart. Referenserna till David Lynchs filmer är många. Men det går att se utan all denna förkunskap, mycket går mig förbi, eftersom manustexten och bildberättandet är så starkt. Nästan all feelgoodkänsla är borta, det är en hård tillvaro för människorna som kämpar med sina trauman, sina levande liv och en värld i förändring. På så sätt är serien modern, den slår rätt in i samtiden, skoningslöst, brutalt och med några scener som är bland det mest outhärdliga som en filmvåldsavtrubbad person som jag sett.

David Lynch har humor, en kroppslig sådan, som Buster Keaton kanske. Sällan har kissnödighet skildrats så dråpligt och inkännande som när Dale Cooper inte vet vart han ska ta vägen. Eller när Lynch själv, som spelar en FBI-utredare, med dubbla hörapparater halvskriker till den han ska prata med. Det är så på pricken fångat och då om inte annars känner jag igen Tidan, fast nu mottagningsrummet där både läkaren (jag själv) och den hörselnedsatte patienten halvskriker till varandra.

Ännu återstår en 7-8 avsnitt, sommaren är inte slut, gardinerna dras ner och världen gestaltas av ”Twin Peaks”. Jag vet ännu inte om rättvisa skipas eller världen går under. Cooper, Albert, , director Gordon, Lucy, sheriff Truman, Janey E Jones och minst Diane (Laura Dern) får visa vägen.