Halv sex kommer en grupp med ett tiotal människor i olika unga åldrar in på gymmet. En instruktör, en kvinna omkring 30, börjar visa övningar på olika redskap; gå och upp ner på låg plint, situps på matta, boxsäck, små hantlar, rep… Gruppen tittar på och sedan placerar de ut sig. Det ska bli cirkelträning med stationer. Ledaren startar med höga tillrop, vrålar ut instruktioner och hejar på. Hon skriker. Det pågår lång tid. Ingen i gymsalen verkar störd.

Solveig frågar i receptionen. ”Är inte det här skrikandet jobbigt?” ”Nä det är bara roligt”.

Jag tränar för tredje gången, inga stora framsteg, maskinmotstånden känns konstant tunga. Ingen ropar åt mig. Förutom bakgrundsmusik är det tyst i gymsalarna.

Pratar med en man i femtiårsåldern. ”Är det bra här” säger han, ”jag är här första gången”. ”Ja tredje för mig” svarar jag. ”Undrar om jag hinner ut innan personalen går hem?”. Vi letar upp stängningstiderna. Klockan 19. ”Ja du hinner bra” säger jag uppmuntrande och han ser nöjd ut.

Det är 1967. Klockan 18 varje tisdag och torsdag har friidrottsklubben Smedby AIS försäsongsträning i Sporthallen i Norrköping. Bengt Johansson leder gymnastiken. Vi springer runt salen, stannar och gör armhävningar, springer med uppdragna knän, gör situps, springer, rullar på bålen, gör fler armhävningar. Det är jobbigt, man måste fuska lite ibland. Bengt kör hårt i 30 -40 minuter, ”ska vi inte spela snart Bengt?”. Sen äntligen basket resterande tid fram till 19. Då kommer boxarna. Vi yngre dröjer oss kvar, tittar imponerat på deras träning, boxarna hoppar rep, rörelserna är lätta och smidiga. Det är som en föraning om något större, en förväntan på livet.