”Att skicka sms har blivit det new normal” – för ungdomar, för barn till föräldrar och tvärtom, mellan kompisar, för att träffas…

Effektivt men inte en mänsklig röst.

Men kanske är det inte riktigt hela sanningen…

Den norska serien ”Skam” med sina fyra säsonger fångar en grupp unga människors relationer, vänskap, kärlek och allt det ambivalenta. Det är sällsynt skickligt iakttaget av framför allt regissören Julie Andem. Den existentiella laddningen är hela tiden stark i den skolvardag där allt utspelas.

En avsevärd del av kommunikationen sker via sms, messengergrupper, snabbt, viktigt hela tiden, försiktigt språk och utbrott.

Men det är inte allt. Ungdomarna ringer, skickar mail och träffas. De använder alla kommunikationsmedlen effektivt och det är som en kommunikationens utopi, som på ett medeltida marknadstorg där människor missförstår och förstår varandra. Var det inte Marshall McLuhan som förutspådde ”den globala byn”, här har ni den i ett litet hörn av Oslo.

”Skam” är den nordiska varianten av ”Mad Men”, bara ännu så mycket mer ung, full av hopp om framtiden. En utopi, javisst, men så psykologiskt trovärdigt gjord att jag gärna tror på utopin en stund.